Sohlström, Kurt

En av ledargestalterna på folkmusikens och folkkulturens område, informationschef Kurt Sohlström, har gått ur tiden. Han avled i Helsingfors den 9 augusti 2012.
Kurt Sohlström föddes i Korsnäs den 22 februari 1933. Han inledde sin skolgång i Korsbäck folkskola, fick mellanskolebetyg från Malax samskola och utbildade sig till merkonom vid Vasa handelsläroverk. En tid var han verksam som handelslagsföreståndare i Petalax och efter en kort sejour vid Asea i Sverige sökte han sig till Helsingfors, där han avlade studentexamen vid aftonläroverket. Universitetsstudier hägrade, men arbetslivet drog det längsta strået. Han kom in i försäkringsbranschen och utförde sitt yrkesverksamma liv vid Försäkringsbolaget Svensk-Finland, där han anställdes 1972. År 1977 blev han fältchef med fältorganisation och marknadsföring som ansvarsområde, senare utnämndes han till informationschef.
Sin fritid ägnade Kurt Sohlström åt förenings­verksamhet inom det finlandssvenska kulturlivet. Musik i olika former var hans stora intresse. Mest känd blev han som mångårig ordförande för Finlands svenska spelmansförbund och Föreningen Brage.
Kurt växte upp i en miljö där sången och musiken på ett naturligt sätt fanns invävd i det dagliga livet. Han blev en god sångare och han lärde sig på egen hand spela fiol – att läsa noter lärde han sig genom en korrespondenskurs. Med tiden blev han en duktig spelman och fiolen blev hans trogna följeslagare.
I början av 1960-talet blev han medlem av Föreningen Brage i Helsingfors. Han började som tenorsångare i sångkören och i mer än tre decennier var han en av körens stöttepelare. År 1965 blev han skattmästare i föreningen och 1975-1981 verkade han som Brages ordförande. Han var med och omorganiserade Brages Urklippsverk (senare Brages Pressarkiv) och han var en av initiativtagarna till Brages Musikskola.
År 1974 tog Kurt initiativ till Brages spelmanslag, som fick en rivstart genom att Kurt lyckades engagera en av våra skickligaste spelmän, Sibbospelmannen Sven Runar Wiik, som spelledare. Brages spelmanslag blev snart ett av våra synligaste spelmanslag och 1983 tog laget hem mästerskapet i folkmusik vid FM-tävlingarna i Mäntsälä.
Spelmanslaget gjorde att Kurt kom att engagera sig i Finlands svenska spelmansförbund, där han 1975 blev skattmästare. Från 1976 till 1979 var han sekreterare i spelmansförbundet och våren 1979 övertog han ordförandeklubban. Efter tolv år drog han sig tillbaka och utsågs då till hedersordförande.
Kurt ledde spelmansrörelsen under en tid då folkmusiken vann terräng, Det hölls stora spelmansstämmor och konserter med flera hundra medverkande. Ungdomar strömmade till och för många av dem blev folk­musiken inkörsporten till ett bestående musikintresse.
Vid planeringen och tillkomsten av Finlands svenska folkmusikinstitut gjorde Kurt Sohlström en stor insats; han stod i kontakt med myndigheterna och skrev inlagor. När institutet inledde sin verksamhet 1978, såg Kurt till att inredningen kom som donation från Försäkringsbolaget Svensk-Finland. Kurt var ända från början medlem av folkmusikinstitutets styrelse och innehade länge posten som skattmästare. Från 1980 till 2008 var han styrelsens viceordförande.
Bland de föreningar och institutioner som fick dra nytta av Kurts uppoffrande arbete, kan man vid sidan av de redan nämnda lyfta fram Svenska folkskolans vänner, där han verkade som revisor i hela 28 år, från 1972 till 2000. Inom Vanda svenska församling sjöng han med i kyrkokören och han var en av drivkrafterna bakom Vanda musikinstitut. Han var frimurare och sjöng med i frimurarnas sångkör. Våren 1983 tilldelades Kurt Sohlström Svenska folkskolans vänners folkbildningsmedalj ”för en mångsidig gärning inom folkkultursträvandena, som aktiv deltagare, energisk ledare och framgångsrik administratör”.
Kurt gjorde aldrig något större nummer av vad han hade åstadkommit, han var alltid beredd att ge andra äran. För oss som hade förmånen att få samarbeta med Kurt var det en stor trygghet att ha en så pålitlig och kunnig medarbetare. Vi är många som minns Kurt Sohlström med värme och tacksamhet.

Ann-Mari Häggman