Lundström, Saga
»Jag är så glad att jag fått leva», sade Saga Lundström en gång under de sista tunga sjukdomsåren. Sin positiva inställning till omvärlden, sitt trofasta intresse för de många vännerna och för samhällsfrågorna - särskilt kvinnofrågorna - behöll hon livet igenom. När hon en sensommardag 1957 vid endast 55 års ålder gick bort, stod hon in i det sista i levande kontakt med vänner från barndomstiden i Snappertuna, skolkamrater från Hangö och seminariekamrater från Ekenäs, vänner från Sjundeåtiden och Helsingforsåren och lärarinnekamraterna från alla de nordiska länderna.
Saga var generös i sin vänskap, hon befattade sig inte med småfel och smågräl, hon hade humor och hon hade livsglädje. Hon stod alltid öppen för andras glädje och sorg. Men om sitt eget innersta var hon förtegen.
Saga Lundström växte upp bland 6 syskon i ett gästfritt hem på Raseborgs stora egendom, där hennes far var förvaltare. Raseborgs ruiner och de gamla ekarna i trakten däromkring var hennes käraste lekplats. Naturintryckena från barndomsåren glömde hon aldrig. Under vintrarna gick hon i samskolan i Hangö, senare i seminariet i Ekenäs. Som 23-åring fick hon sin första lärarinneplats i den nyinrättade folkskolan i Karskog, i en rätt öde och fattig trakt av Sjundeå socken. Där arbetade hon i 20 år. Och här i ensamheten mognade hon för samhällsinsats.
Tystnaden, när skolbarnen gått hem blev ofta tryckande. Ville hon ha kontakt med andra, gällde det till en början att själv ta initiativ. »Och Saga började älska landsvägen mera än sitt hem», brukade hennes mor skrattande säga. Så småningom blev Saga bekant med hög och låg i Sjundeå vidsträckta socken. Den långa lärarinnan blev omtyckt och uppskattad och fick med åren allt flera offentliga uppdrag. En tid var hon medlem i kommunalfullmäktige, några år hörde hon till F.S.F:s Centralstyrelse. Hon deltog i scoutarbetet, hon var länge ordförande i Karskog Marthakrets, som hon själv startat. För den insatsen erhöll hon Marthaföreningens förtjänsttecken i guld, en utmärkelse som hon alldeles speciellt satt värde på. Hon arbetade också intensivt med i Lottarörelsen. Efter krigen deltog hon i röjningsarbetet i sin gamla skolstad Hangö. Som chef for de unga !ottorna kom hon i intim kontakt med bekymmer och svårigheter av skiftande art. Det gällde att reda ut ömtåliga frågor, att ensam bära ansvar. Mycket mänskligt lidande såg hon också i fånglägren och bland våra egna sårade soldater.
Efter krigen förändrades Saga Lundströms yttre tillvaro avsevärt. Hon fick flytta sin lärarinneverksamhet till Fredriksberg folkskola, som låg närmare Sjundeå kyrkby. Och tre år senare, år 1948, blev hon utnämnd till lärarinna i observationsklasserna vid Helsingfors svenska folkskolor. Den rika mänskliga erfarenhet lottaarbetet gett henne blev nu till ovärderlig hjälp då det gällde att ta hand om missanpassade barn. Saga hade sett mycket av världen också utanför Finlands gränser. Hon deltog ivrigt i kurser och kongresser i alla de nordiska länderna och hon företog studieresor till Estland, Polen, Schweiz och England. Om intryck från de långa färderna berättade hon frikostigt och stimulerande i olika föreningar och i radio.
Under Helsingforsåren drog sig Saga alltmera tillbaka från föreningsliv och möten. Några år åtog hon sig dock ordförandeskapet i kvinnosaksföreningen Unionen och till sin död var hon en sällsynt uppskattad ordförande i Nordiska lärarinneförbundet, en sammanslutning som stod hennes hjärta mycket nära. I sitt testamente ihågkom hon också Lärarinneförbundet med en donation. Genom en stipendiefond, som skulle bära hennes namn, ville hon ge lärarinnekamraterna hjälp till nordisk kontakt. Hon önskade ge vidgade kunskaper och mera glädje i arbetet åt särklasslärarinnorna och genom dem åt sina speciella skyddslingar, de »svåra» barnen.
G. L.