Adlercreutz, Henrik Thomas

f. 1.2.1846
d. 19.6.1892

Bilden här bredvid återspeglar de lugna dragen av en man, vars namn för de allra flesta av denna kalenders läsare blivit känt först efter hans bortgång. Den strävsamma jordbrukarens föga bemärkta kall hade blivit honom beskärt. Men hans minne får inte förgätas och skall det inte heller, så länge arbetet för svensk folkbildning i Finland anses av något värde.

Den första februari 1848 föddes Henrik Thomas Adlercreutz på Sjundby gård i Sjundeå socken. Hans fader var godsägaren Thomas Adolf Adlercreutz och hans moder Amalia Mathilda Printz. Efter att någon tid ha åtnjutit undervisning i hemmet av enskild lärare, sändes han till privatlyceet i Helsingfors, från vilket han år 1867 erhöll avgångsbetyg till universitetet. Han avlade studentexamen samma år och inskrevs såsom medlem av Nyländska afdelningen.

De första åren av sin studenttid ägnade han sig åt juridiska studier samt följde år 1870 med domare på ting för att förbereda sig till avläggandet av rättsexamen. Hans studier blev dock gång efter annan avbrutna iföljd av faderns sjuklighet, vilken tvang honom att delta i skötseln av det gods, som i framtiden skulle bli hans. Dessa avbrott blev emellertid efter hand så långvariga att han såg sig nödsakad att helt och hållet ge upp studierna och uteslutande ägna sig åt jordbruket. Från barndomen uppvuxen på landet och förtrogen med de därstädes förekommande arbetena, blev det honom även lätt att inom kort göra sig grundligt hemmastadd på landthushållningens skilda områden. Framför allt ägnade han dock sitt intresse åt mejeriväsendet. Han begav sig ár 1872 till Danmark för att närmare studera detsamma och praktiserade någon tid på det stora godset Aalborg på Laaland. Efter återkomsten hem fick han omedelbart tillfälle att göra sina insikter fruktbärande såväl på Sjundby gård, vilken han skötte gemensamt med fadern, som på de mindre lägenheter han själv kort därefter inköpt. Först år 1887 tillträdde han efter faderns frånfälle såsom ägare Sjundby gård.

Henrik Adlercreutz praktiska blick och lugna beräkningsförmåga gjorde sig främst gällande i det sätt, varpå han efter hand uppdrev jordbruket och särskilt mejerihanteringen på sina vidsträkta lägenheter. En boskapsstam, sådan han uppammade på Sjundby gård, står inte mångenstädes att finna i vårt land. Också kan den på vunnen erfarenhet och medfödd ömhet om djuren vilande omvårdnad han ägnade sin ladugård framstå såsom ett mönster för många av landets lanthushållare. Omdömet om honom såsom jordbrukare har inte heller utfallit annorlunda än enhälligt lovordande.

I sin kommun var han högt uppburen och aktad jämväl för det uppoffrande arbete han ägnat densamma. Redan tidigt togs nämligen hans arbetsformåga och praktiska sinne i anspråk för kommunala värv. År 1875 blev han ordförande för kommunalstämman.
Han var jämväl förvaltare av sockens sparbank, ordförande i folkskoledirektionen samt medlem av fattigvårdsdirektionen, i vilken egenskap han även tagit initiativ till stiftande av sockens fattiggård. Såsom ett uttryck av sina sockenbors varmt kända tacksamhet för sina förtjänster om kommunen fick han år 1892 till minne motta en dyrbar silverskål, då han efter att 17 år ha varit kommunalstämmans ordförande avgick från denna befattning.

Den omfattande enskilda och kommunala verksamhet, som upptog hans tid, hade hindrat honom från att ta någon verksammare del i det politiska livet. Av våra ständermöten bevistade han endast senaste lantdag såsom företrädare för sin ätt i adeln. Han utsågs därvid till ledamot i lag- och ekonomiutskottet. Men de politiska tilldragelserna i landet följdes av honom med livligaste deltagande. Den svenska bildningen och det svenska partiet hade att i honom påräkna en av sina varmaste anhängare, vars hand städse stod öppen, då det gällde att befordra något allmänt intresse. 

Ett av de vackraste dragen i Henrik Adlercreutz karaktär var hans vakna sinne för folkets behov inte blott av materielt understöd, utan även av upplysning. Redan såsom gosse samlade han under söndagşeftermiddagarna omkring sig barnen till godsets talrika underlydande för att ge dem undervisning i skrivning och räkning. Då han sedermera själv övertog skötseln av Sjundby jämte därtill hörande lägenheter försummade han inte att tillhålla sina arbetare att sända sina barn i sockens folkskola, vars framgång i honom hade en ivrig befordrare. Han fann emellertid snart att de efter hand i kommunen inrättade folkskolorna låg nog avlägset för hans underhavande, varför han på egen bekostnad på sin mark lät uppföra ett prydligt skolhus. Detta var väl främst avsett för barnen till hans arbetare, men skulle även stå öppet för kommunen i dess helhet. Denna plan fick han dock inte se förverkligad, ty innan skolan hann öppnas, bortrycktes han av döden. Hans verk har sedan fullbordats av den nuvarande innehavaren av Sjundby, godsägaren Thure Lindeberg gift med den avlidnas syster, vilken i överensstämmelse med hans önskan inret skolhuset, som kunde öppnas redan den 5 september 1892, då 30 elever inskrevs. 

Men före sin död ville Henrik Adlercreutz dock för all framtid betrygga sitt verk. Han bestämde nämligen i sitt testamente att 16.000 mark skulle av hans kvarlåtenskap anslås till en stående fond, hvars räntor skulle användas för skolans underhåll. I tillägg till denna donation anslog han ytterligare 15.000 mark till en fond för mellersta Nylands folkhögskola på Finns i Esbo socken. Hans varma medkänsla för hans underhavande, tog sig även uttryck i hans testamente, då han där bestämde att räntorna på ett kapital på 10.000 mark skulle användas för Sjundby gårds fattige. Sina underhavandes väl, vilket städse legat honom om hjärtat, avsåg han jämväl genom bestämmelsen i testamentet, att dessa inte fick betungas med ytterligare utskulder eller genom att deras skulder till gården plötsligen blev indrivna.

Då han den 19 juni 1892 år i sin bästa mannaålder efter endast två veckars sjukdom bortryktes av döden, blev underrättelsen härom ett sorgebudskap för hans närmaste men också främst för alla dem, för vilka han varit en husbonde avhållen som få.
Men överalt väckte underrättelsen om hans bortgång djupt beklagande och saknad hos talrika vänner. Genom sitt fosterländska sinnelag, sin medkänsla föt alla lidande, sin öppna blick för den tjänande broderns behov, och sin vänfasta, sällsynt finkänsliga personlighet företer Henrik Adlercreutz bilden av en riddersman i ordets bästa mening. Envar som haft lyckan att i livet stå honom nära skall instämma i de minnesord, som en av hans vänner yttrade vid hans bår, då han den 25 sistlidne juni sänktes ned i skötet av den fosterjord han så högt älskat_

Riddersmanna tro och seder
Hjärta varmt för ljus och dygd
Flärdfritt väsen, fläckfri heder
Arbete för fosterbygd
Vänfast, öppet, manligt sinne
Rest ditt bästa äreminne

Axel Lille