Solstrand-Pipping, Helena

f. 30.10.1943
d. 9.3.1995

Helena Solstrand-Pipping avled på morgonen den 9 mars 1995 i sitt hem I Karskog, Sjundeå, i kretsen av sin familj. Hon blev 51 år. Det känns oerhört tungt att försöka skriva minnesord över henne, den mest vitala och livsbejakande bland oss alla som kände henne. Sorgen och saknaden hos hennes närmaste delas av en vid krets av vänner och elever. 

Lena var född Backström och Sibboflicka. Hon kunde ortsdialekten och hade ett tidigt vaknat intresse för svenska språket och litteraturen, som hon valde som ämnen för sina universitetsstudier. I sin magisteravhandling behandlade hon Porthans delvis anonyma promotionsdiktning pä ett sätt som väckte förhoppningar om en vetenskaplig fortsättning. Från 1967 var hon under en följd av är knuten till projektet Runebergsordboken, som uppehölls av Finlands akademi. Det var därför naturligt att hon engagerades som språkvetenskaplig medarbetare i Johan Wredes med fleres utgåva av Fänrik Ståls sägner och i den tillhörande kommentardelen. Studiet av de speciellt finlandssvenska dragen I sägnerna sammanfattades till en licentiatavhandling (1988). Det var meningen att studierna i den finländska 1800-talssvenskan skulle leda vidare till en disputation. Ämnet var krävande men hon ägnade sig ät det med djupt intresse, samtidigt som hennes krafter, sä länge de varade, togs i anspråk för många andra uppgifter. 

Från 1979 verkade hon under elva är vid Forskningscentralen för de inhemska språken, först som spräkvårdare med bl.a. telefonrädgivning och bevakning av radiospråket som sina uppgifter. Hon författade flera artiklar och broschyrer moch höll föredrag inom det specialområdet. Frän 1983 var hon redaktör vid den finlandssvenska dialektordboken, ett av de projekt som Forskningscentralen har pä sitt långtidsprogram. Här var hennes dialektkunskap och tränade förmåga till språklig analys till stor nytta. 

År 1990 utnämndes hon till lektor i svenska vid Helsingfors universitet, där hon tidigare hade haft många förordnanden som timlärare, assistent och lektor. Samma år invaldes hon i Svenska litteratursällskapets styrelse. Hon var en mycket aktiv styrelsemedlem och blev 1992 sekreterare i sällskapet. Hon var ordförande i dess språkvetenskapliga kommitté och redigerade från 1988 årsboken Historiska och litteraturhistoriska studier. In i det sista arbetade hon med korrekturet på årets volym. Också i Föreningen för nordisk filologi hörde hon till de aktiva. Under flera somrar ledde hon de finlandssvenska informationskurserna för utländska studerande på Kuggom utanför Lovisa. 

Helena Solstrand-Pipping hade också andra aspekter på sitt modersmål än den vetenskapliga. Hon var anlitad som uppläsare, bl.a. i radion, och gav oss många genomtänkta dikttolkningar. Hon väckte 1985 uppmärksamhet med en samling haikudikter, Mellan himmel och himmel. De lyriska impressionerna var präglade av känslighet och ofta originalitet. Haikuformen valde hon kanske för att ställa krav på sig utöver vad ett lyriskt flöde i fri form skulle ha berett. Det var en intressant debut som väckte förväntningar för framtiden. Men framtiden blev kort och uppgifterna var många. 

Att räkna upp Lenas arbeten och uppdrag ger bara en sida av hennes personlighet: den arbetsamma, pålitliga, mångsidiga humanisten. För sina vänner var hon framförallt den glada, alltid positiva kamraten, vars humor var en tillgång i alla sammanhang. Hon gav liv åt varje sällskap, med sitt skratt, sina visor och förmågan att föra både lärda och lättsamma samtal. Sådan kommer hon att stanna i värt minne. I en av haikudikterna uttrycker hon själv minnenas värde:

Minnena strömmar
genom oss - inget avsked
är nägot avsked.

Lars Huldén