Törnudd, Klaus
f. 26.12.1931
d. 17.8.2026
Diplomaten och forskaren Klaus Törnudd dog måndagen den 17 augusti 2026 i Helsingfors, 94 år gammal. Han var född i Helsingfors den 26 december 1931.
Klaus växte upp i Bortre Tölö, var med i sjöscoutkåren Vikingarna och tillbringade många barndomssomrar i Bastuhamn i Pellinge.
Han tog studenten vid Svenska Lyceum 1949 och studerade vid den statsvetenskapliga fakulteten. Han var aktiv i det Nyliberala Studentförbundet samt Nylands Nation och studerade även i USA och Frankrike.
Under studietiden var Klaus under en period chefredaktör för Studentbladet. Han var också en aktiv skribent för Ylioppilaslehti och behandlade både internationell politik och andra frågor. Han tog bland annat konsekvent ställning för jämställdhet mellan könen på ett sätt som inte skulle bli allmänt förrän en bit in på 1960-talet.
År 1955 hade Klaus ett sommarjobb på Interparlamentariska unionens kontor i riksdagen. Där träffade han Mirja Siirala, som också studerade statsvetenskap. Bröllopet firades 1960 och familjen fick två barn.
Klaus disputerade 1961 med avhandligen "Soviet Attitudes towards Non-Military Regional Cooperation". Den har betraktats som ett banbrytande verk inom den finländska sovjetologin. Samma år åkte Klaus och Mirja iväg på sin första utlandstjänstgöring, till Finlands FN-beskickning i New York, varifrån resan fortsatte till Kairo.
Åren 1967–71 var Klaus professor i internationell politik vid Tammerfors universitet. Den politiserade atmosfären och det begränsade utrymmet för egen forskning fick Klaus att söka sig tillbaka till utrikesministeriet, först till Moskva och därefter till Genève för att förbereda KSSE.
En kollega under Genève-tiden berättar att när Finland i ett skede lade fram ett textförslag för tredje korgen, hade Klaus roat sig med att skriva det på alla sex officiella KSSE-språk, inklusive italienska.
Åren 1974–1988 arbetade Klaus på utrikesministeriets politiska avdelning, den sista tiden som understatssekreterare. Att handskas med relationerna till Sovjetunionen var en ständig utmaning. Kommunikéer måste finslipas med millimeterprecision och ovälkomna förslag avvärjas.
Till dem hörde försvarsminister Dmitrij Ustinovs förslag från 1978 om gemensamma militärövningar. Klaus föreläste på ryska för Ustinov om Finlands utrikespolitiska linje och svarade, när generalen frågade, att gemensamma militärövningar inte var möjliga. Idén sköts slutgiltigt i sank av president Urho Kekkonen i bastun på Gullranda.
Även president Mauno Koivisto lärde sig att uppskatta Klaus expertis, yrkesskicklighet och arbetsmoral.
Under åren i Helsingfors fick Klaus frågan av sin tidigare handledare och Hufvudstadsbladets dåvarande chefredaktör Jan-Magnus Jansson, om han vore intresserad av att bli chefredaktör på Hbl. Klaus övervägde anbudet noga, men valde att stanna kvar inom utrikesförvaltningen.
Åren 1988–1991 återvände Klaus till New York och FN-beskickningen. Under denna period inföll Finlands andra och hittills sista mandatperiod som medlem i säkerhetsrådet. Klaus uthållighet och skicklighet som förhandlare kom här väl till pass.
Klaus gav ut ett tiotal böcker, bland annat en bok om tiden vid säkerhetsrådet samt om Finlands utrikespolitik och det praktiska arbetet inom diplomatin. Därtill skrev han även om det svenska språkets ställning i Finland, Finland och FN och Finlands valsystem.
Innan han gick i pension tjänstgjorde Klaus som Finlands ambassadör i Paris. År 2008 fick han det Tollanderska priset för sin gärning inom utrikespolitiken och som skriftställare.
Klaus var återhållsam med ordnar och förtjänsttecken, och ville inte ta emot sådana som baserades på antal år i tjänst. Men efter att ha övervägt noga gjorde han ett undantag år 2001 då han gick med på att ta emot Frihetskorset.
Klaus fick bo kvar i sitt hem till slutet. Mirja hade flyttat till ett vårdhem på grund av sin demenssjukdom. Hennes död i januari i år blev ett hårt slag. I sitt minnestal sade Klaus att han hade förlorat det bästa i sitt liv. Sju månader senare gick han själv bort.
Nina Törnudd
René Nyberg
Jaako Kalela