Ralf Friberg
Sedan människosläktets gryning har döden drabbat människor i den avlidnes omgivning som en smärtsam förlust. Redan från antikens historia kan vi påträffa konstnärliga och verbala uttryck för djup sorg.
Både i fred och krig är döden närvarande. Eller som det står inristat på statyn i det arkadiska landskapet: Et in Arcadia Ego. En av de mest rörande grafiska framställningar kan hittas i Nationalmuseet i Aten. Gravstenen — Stelen — över en älskad moder, Hegeso, föreställer henne i det slutliga avskedets stund då husets kvinnliga tjänare i djup vördnad överlämnar något, kanske en minnesgåva. Den gulnade marmorns symbolik bär över tid och rum.
Före Gutenbergs epok förekom både korrekta minnesrunor och mer skvallriga skildringar. Närmast berörde dessa skrifter samtidens mest betydande personligheter. Tacitus är fortfarande berömd för sina annales över de första kejsarna. Skriftställaren och den kejserliga postmästaren Suetonius skrev i De vita caesarum om härskarlängden från Augustus till Domitianus.
Berömt är den grekiske härföraren och stormannen Perikles anförande över stupade atenare efter det första året av det Peloponnesiska kriget. Hans hyllning till de fallna och deras höga karaktärsegenskaper förvandlades under talet till en hyllning över hela stadsstaten Aten och dess blomstrande samhälle. Krigets skildrare Thukydides räknas som den första faktainriktade historikern under antiken och hans utgåva av Perikles panegyrik har överlevt nära nog komplett.
Ett halvt årtusende senare var det dags för den prudentlige hovmannen Procopius att ge ut en hänsynslöst avslöjande bok Den nemliga historien, som i hög grad handlar om kejsar Justinianus och hans depraverade gemål Theodora. Redaktören för denna samling, Philip Ziegler, säger att det illustra paret aldrig kunde ha misstänkt att under Procopii fasad av fint utmejslad och föga uppseendeväckande yta lurade en fontän av passionerad svartsjuka och avsky, som en vacker dag skulle bryta ut i denna storartade, exempellösa övning i ett ihållande karaktärsmord. Procopius fick revansch för sina upplevda oförrätter vid utgivningen av sitt verk cirka 550 e. Kr.
Tryckerikonsten ökade spridningen
Tryckerikonsten ledde självfallet till att det annoterade ordet fick en stor spridning, som ledde till utgivningen av tidningar till rimligt pris. Och nu är vi framme vid nekrologen. Igen ett romarcitat: De mortuis nihil nisi bene. ”Om de döda ingenting annat än gott”. Vi finner en besläktad sentens som brukas än i dag: ”Ingen skall kallas lycklig innan han är död”. Ytterligare påminner moderna filosofer att vi egentligen dör två gånger, den första då vi upphör att andas, den andra när ditt namn nämns för sista gången.
År 1731 började tidningen The Gentleman’s Magazine komma ut i England. Förteckningen av de avlidna och deras yrken eller ställning i magasinets första nummer kan sägas återkomma i författandet av nekrologer allt sedan dess. Där återfinns borgmästaren i Dublin, kungens uppskärare, postväsendets alfabetsbevarare, vagnmakaren för prinsen av Wales, perukmakaren som hängde sig (han var galen), vicegreven som begrovs i Frankrike, en parfymör, en läkare, som var son till en ansiktsmålare som i sin tur vitsordades som påfallande ärlig i sitt yrke.
Nekrologjournalisten James Fergusson i tidningen The Independent anser att ”det finns någonting oemotståndligt i dödsförteckningar. Döden förlänar ett namn värdighet, låt vara att det kan förbli okänt.”
Intet mänskligt är främmande
Intet mänskligt tycktes på 1790- talet vara nekrologisten främmande. James Heath till exempel, kallad den vildsinte, var en av rikets främsta tjuvskyttar. Han sov aldrig i en säng utan i fria luften. Han betecknas också som mycket luden överallt på kroppen. Men en nekrolog fick han.
Fergusson anser att nekrologen är ett första steg till en fullfjädrad biografi, en eulogi. Han tillägger att brittiska skribenter förefaller att ha talang för att skriva riktiga små biografier. De kan handla om anspråkslösa namn (minute names), som till exempel infanterisoldater i en stor armé. Här kan en finländsk läsare exemplifiera med kändisen från vinterkriget, prickskytten Simo Häyhä, befordrad av Mannerheim från undersergeant till fänrik. Känd i hela det dåtida Finland med över femhundra ihjälskjutna ryssar.
Mitt intresse för nekrologer bottnar i sextiotalet och tidningen The Times. ”Under många år var det det enda stället att vara död i”. The Thunderer som bladet kallades (Åskviggen?) kunde göra sin läsare uppmärksam på de mest bisarra levnadsöden från framstående fjärilssamlare till en ärorik ”mustasch”, som militära höjdare kallades i den interna jargongen vid nekrologdesken.
När jag började som reguljär journalist år 1955 hade ambitiösa redaktioner ännu så kallade ”likskåp”. Där förvarades en stor samling färdigskrivna hävdateckningar över ännu levande personer. I London kallades skåpen för morgue, i finskan ruumislaatikko. För att fungera krävde likskåpet ständiga uppdateringar.
Idag kan man anta att de skåpen är tömda för alltid. Trogna läsare, men också historiker av facket blir ständigt besvikna då redaktionerna förhåller sig passivt eller likgiltigt till detta slag av journalistik. I The New York Times fanns när det begav sig en mr. Alden Whitman som kunde ta för sig att intervjua levande personer långt innan de var döda. Han kallades dödens ängel. En av dem han uppvaktade var USA:s president Harry S. Truman.
Oftast signerade
I dag publiceras i vårt land praktiskt taget endast signerade dödsartiklar. Tidigare kunde de vara anonyma. Men också i dag är texterna sällan försedda med bilder av journalistiskt värde. Kanske ser man en skulptör vid sitt arbete eller en olympier vinna medalj eller något annat rafflande. En livfull illustration är fortfarande ett undantag på familjesidan, som är den plats som oftast hyser nekrologerna.
Eufemismer, kringgående beskrivningar, är inte helt främmande – särskilt i amerikansk journalistik. I folkloren finns talrika bevis för att gemene man vill blidka döden och till exempel dennes våldsamma budbärare björnen med allehanda kelnamn. Om den avlidne hade visat ”levnadsglädje” kunde det betyda att han gillade sprit, ”uppskattade man särskilt kvinnor” var det tydligt att personen varit en skörtjägare – om han ”aldrig gifte sig” kunde detta faktum väcka frågan om sexuell inriktning.
I Finland upplevde vi kring senaste sekelskifte att en viss lord Moynihan reste till Helsingfors i affärer. Senare avslöjades han som en bluff. Men han fick på grund av sin titel en nekrolog där han framstod som bordellpappa i föga smickrande omständigheter. I hans kontor i Manila kunde man avläsa en bronsplatta med lordens credo: ”Av de 36 sätt det finns för att undvika en katastrof är det bästa att smita undan”. Detta berättades i den anspråkslösa och skadeglada levnadsteckningen.
Vem skall man skriva nekrologer om?
Till en del beror svaret på vilket tidningsorgan skribenten har till sitt förfogande. Till exempel utrikesministeriet hade tidigare en tryckt personaltidning, Umiiri. Där kunde publiceras minnesord lika väl om en toppdiplomat som en vaktmästare, en specialist på u-landsbistånd eller en pressdiplomat. De sistnämnda har först under vår nya period av public diplomacy fått en högre status och därmed uppskattning. En förtjänt kommunalpolitiker platsar i en regionaltidning liksom en kommundirektör eller en hembygds- och kulturaktivist.
Vetenskapliga samfund, offentliga förvaltningsgrenar, hobbyorganisationer och specialförbund har alla sina orsaker att minnas pionjärer, dynamiska utvecklare, uppoffrande amatörer – allt enligt samfundens och gruppernas önskemål och behov.
Hur skall man skriva?
Sammanhanget måste vara det rätta, vare sig det gäller geografisk miljö, kulturell inriktning eller historisk betydelse. Onekligen har nekrologen också i vårt land gått i en mera avslappnad riktning där även allsköns adiafora försvarar sin plats.
Minnet är en svekfull vän (Jörn Donner). Så långt som möjligt borde en nekrolog bygga på fakta. Man kan alltså knappast enbart lita på sitt minne. Det räcker inte heller med vänliga eller diffusa tankar om den avlidne. Det blir speciellt besvärligt om författaren har haft en särdeles nära relation till sitt objekt. Begreppet mentor är kanske på utdöende men vördade lärare finns det ännu gott om. Och därmed risker för kvasisentimentala överslag.
Riktigt tråkiga nekrologer bygger på information man kan inhämta i uppslagsverken Kuka Kukin on eller hänsovna Vem och Vad eller en International Who is Who. Stort högre, stilistiskt sett, når inte heller nekrologer som är resultatet av förpliktande grupparbete eller något slags kommittéförfarande. Företagens personalavdelningar är sällan slående stilister.
Var finner man fakta?
Den avlidne kan ha lämnat ett rikt skriftligt eller kulturellt arv. Memoarer anses väl allmänt något opålitliga — till författarens fördel — men därtill förekommer pamfletter, pläderingar för ideologier eller betydande vetenskapliga artiklar.
Av arkiv har jag de bästa erfarenheter. Både Brages arkiv och Krigsarkivets Lotta-avdelning har varit oerhört nyttiga.
Tyvärr förefaller arkiven vid många tidningshus vara i ett bedrövligt skick, detta gäller både bild och text. Däremot fungerar de rent professionella arkiven bra, som till exempel Työväen arkisto.
Ifråga om äldre gestalter är det givande att ta del av korrespondens inom familjen, också inofficiella familjemedlemmar av bägge könen — tänk till exempel på Mannerhem och Kitty Linder eller grevinnan Lubomirskaja. Brev har också utväxlats mellan mecenater och mottagare (Carpelan och Sibelius) eller mellan kolleger och till och med revolutionärer. Trots en viss ojämnhet är sökmaskinen Google utmärkt om man bara begriper att ställa de rätta frågorna.
För vem skrivs en nekrolog?
Kan det vara så att nekrologen mår bättre i Sverige än i Finland, bättre i England än i Sverige? Några av de svenska diplomater som har tjänstgjort på ledande poster i Helsingfors har bidragit till Hufvudstadsbladet med minnesord om finländska kolleger i Stockholm. De har visat sig vara mycket läsvärda, inte minst på grund av artikelförfattarnas höga stilistiska förmåga och ett sirligt uttryck. Svenskan mår definitivt bättre i Arvfurstens palats än i Rinkeby och Tensta.
Jag delar med brittiska journalister ett starkt avståndstagande till nekrologer, som är skrivna för den avlidnas familj eller för att bevara flisor av det förflutna, och alltså inte för den regelbundna läsaren. Lyckade skrivstycken har kallats historiens undervegetation. Som Fergusson skriver: ”Det finns ingenting värre än glosor om att den döde var underbar. Och ingen vill egentligen läsa att han är djupt saknad”.
När jag frågade en gammal vän om den i hans tycke värsta formuleringen i en finlandssvensk nekrolog svarade han omedelbart: ”Vår vän trivdes bäst på sommarstugan med sina nära och kära”. Segelsporten tycks vara en särskilt uppskattad finlandssvensk hobby. Men har ett rent nöjesseglande med de närmaste något egentligt intressevärde? Dock har jag funnit att den nakna biografin över Kones dynamiska VD Pekka Herlin innehåller detaljer kring hans sommarsegling, som är värdefulla för att förstå industrimagnatens komplexa personlighet.
Nekrologkulturen i Finland — både på svenska och finska — lider svårt av att det många gånger är de nära anhöriga som står för minnesorden. Skötesynden är det sockersöta och sentimentala avskedet. Då vänder sig skribenten, en sörjande son eller maka eller förälder, i direkt tilltal till den avlidna som om båren vore den sista mikrofonen att förmedla budskapet till andra sidan av den definitiva gränsen.
Nära släkt med denna helprivata gråtmildhet är då andra anförvanter står för nekrologen. Även här plågas en i många fall ointresserad läsare av rosenröda idyller, som har kantat den nu så svårt saknade moderns, faderns eller någon annan släktings strävsamma, men harmoniska och exemplariska stråt genom livet fram till dess överraskande, grymma eller orättvisa slut. Dygden har väglett gärningen, kantänka …
Historiska händelser och epoker har präglat utformningen av minnesord. Nekrologverksamheten blomstrade för första gången upp i USA under inbördeskriget 1864–1866, ett skifte i stilen ansågs också ha inträffat efter den första och skrämmande vågen av AIDS-epidemin. Atque vale! Farväl!
Något av den klara och elegiska stämning som man gärna skulle förknippa med en stilfull eulogi är mästaren Carl Mikael Bellmans rader till sin yngsta son Charles den 8 augusti 1787:
Så är det med vår livstid fatt,
och så försvinna åren;
bäst man andas gott och glatt;
så ligger man på båren.
Lilla Charles skall tänka så,
När han ser de blommor små,
Som bepryda våren.
Dödsannonsen är det synligaste och mest spridda budskapet om att en medmänniska har gått ur tiden. Den åtföljes nästan alltid av ett slags kommentar. Justitierådet Henrik Grönqvist, nyligen avliden, citerade sin maka Gunnel G:s sista ord: ”Nu livet slut. Det var det.”
Klassiska diktare som Runeberg, Topelius, Franzen, Tawaststjerna och Mörne återkommer ofta. Det gör även Per Lagerquist och Bo Setterlind och till och med Nils Ferlin. Men högst på dödslyrikens parnass vistas nu Claes Andersson med sina avskedsord för sörjande, som redan torde ha översatts till flera språk:
Det vi saknar mister vi aldrig
Den vi älskat saknar vi alltid
Vi mister aldrig den vi älskat
Den vi älskat älskar vi alltid
Jag kanske väljer, om jag ännu får vara med, Frank Sinatras: ”I did it my way”.
Särskilt hos äldre läsare förefaller nekrologerna ha ökat i popularitet. Kvalitetstidningar som Helsingin Sanomat knusslar inte med spaltutrymmet. Även om en nekrolog kan bida sin tid finns det dock en tidsgräns inom vilken en dylik artikel borde publiceras. Läsarna som är intresserade av dylikt stoff tillhör tidningarnas trognaste. De borde behandlas med förstånd.
I dag ligger nekrologen för fäfot åtminstone i finlandssvensk press. Manuskript tvättas inte, ruskiga sakfel kan ingå i texten, och redaktionerna är otillständigt lata när det gäller att själva vaska fram bildmaterial. Ja, själva hanteringen och redigeringen är av helt likgiltigt slag. Inläst på ämnet är redaktören sällan.
Min egen nekrolog?
För att få med alla viktiga nyanser och samtidigt ta fram bemärkta och i några fall vägande medborgerliga insatser, för att porträttera en kulturmänniska, kanske med lite prägel av renässansens intresse för historia borde jag få författa min egen nekrolog, nota bene efter att uppriktigt ha besvarat frågan om jag är värd uppmärksamheten. Då det knappast blir så undrar jag om någon skribent i Wiltmansk anda kunde briefas om det människoöde som är mitt?
Margareta Strömstedt har i en 100-årsantologi om Grönköpings Veckoblad citerat en av de märkligaste nekrologer i litteraturhistorien. Det är Astrid Lindgren som natten före ett stort kirurgiskt ingrepp på Sabbatsberg skaldar om den största gallan som någonsin blivit sedd såhär:
Farväl, du satans galla
Nu har du djävlats nog
Nu ska här tagas avsked
I lidande och blog
Om inte du betett dig
Som ett förbannat fä
Så kunde du fått stanna
Nu får du inte dä
Nu ryker du i vasken
På detta hospital
Så ligg då där och ångra
De plågor och de kval
Du har berett en annan
Som alltid har vatt snäll.
Farväl du satans galla,
Det är din sista kväll
Något har vi gemensamt Astrid och jag! Vi saknar galla!