Wikström, Gustav

f: 23.6 1945
d: 4.4 2026

Gustav Erik Johannes Wikström föddes i Socklot i dåvarande Nykarleby landskommun. Han hörde till den långa raden av folkbildare och samhällsbyggare som med ett starkt fostrarkall sändes ut från lärarseminariet i Nykarleby, verksamt 1873–1971. 

Gustav utexaminerades 1967 under en lågkonjunktur när arbetslösheten i Finland sköt i höjden och det var knappt om lediga lärarjobb. När han erbjöds en ungdomsledartjänst i Sibbo svenska församling flyttade han och hustrun Margareta med sin nyfödda son till den kommun som kom att bli hans hemort resten av livet. 

Rätt snart fick Gustav tjänst som lärare i Sibbo, och blev en omtyckt och uppfinningsrik pedagog – hans första elever i Salpar minns språklabbet han själv byggde av begagnade hörlurar. Parallellt deltog han i kurser om den nya grundskola som var i stöpsleven och 1970 övergick han till en timlärartjänst i högstadiet, som deltog i experimentet. Han beskrev efteråt grundskoleprocessen som omvälvande – en tid utan vägkartor, med nya inslag som nivågrupperad undervisning och fler praktiska och valfria ämnen. 

När kommunen ett år senare sökte en kandidat till den nyinrättade skoldirektörsposten uppmanade hans kollegor honom att sända in sin ansökan. På den vägen valdes Gustav Wikström till skoldirektör år 1971, 25 år gammal, med uppdraget att som första kommun i södra Finland omvandla pilotfasen till en fungerande grundskola i Sibbo och att planera Söderkulla skolcentrum som det första skolhuset byggt för densamma. 

Skoldirektörskapet, det administrativa ansvaret för Sibboelevernas och lärarnas arbetsplats blev hans vardag i nästan trettio år. Även i det var han ständigt öppen för nya impulser. Han fortbildade sig i förvaltning och ledarskap och värdesatte särskilt studierna på Nordiska institutet för samhällsplanering (Nordplan). Den brist på jobb som i tiden fick den unga lärarfamiljen att lämna Österbotten förbyttes under åttiotalet i en skriande brist på behöriga svenska klasslärare i hela södra Finland. Gustav tog då som vana att besöka Pedagogiska fakulteten i Vasa för att konkret berätta om möjligheterna att bo och jobba i Sibbo. Bland de lärare som i dag minns honom som en stödjande mentor finns många österbottningar, som tack vare Gustav sökte sig söderut. 

Efter över trettio år inom bildningsväsendet i Sibbo flyttade han 1998 över till Finlands kommunförbunds svenska sektion, där han var chef för undervisningsärenden fram till pensioneringen 2008. Gustav såg detta som en fortsättning på missionen att utveckla skolorna, fånga upp deras behov och föra deras talan – nu på nationell nivå. Han skrev handböcker och föreläste i hela Svenskfinland, uppskattad för sin djupa och breda kunskap om läroplansarbete och förmågan att omsätta det i praktiken. Vid sidan av arbetet engagerade han sig i församlings-, förenings- och kulturlivet både som aktiv och medlem av olika styrelser, bland annat i Svenska folkskolans vänner. Han var även en av grundarna och eldsjälarna bakom skolmuseet i Massby.

Andhämtningen från plikterna fick han bäst till havs, på folkbåten Lina, tillsammans med familjen – eller på Hällgrund, det karga fiske- och lotssamhälle i Bottenviken där han tillbringade alla sina barndomssomrar från fyra veckors ålder. Där vilade hans öppna, blå blick och själ mot horisonten. 

Som person var Gustav stöttande, lösningsinriktad och grundmurat positiv. Borgåbladet rubricerade skoldirektörens 50-årsintervju den 22 juni 1995 med hans egna ord att ”skolan borde göra eleverna nyfikna och förväntansfulla”. I efterhand är det lätt att tänka att han där beskrev sig själv: Gustav var vetgirig och förtröstansfull i allt han tog sig an. Han trodde på det goda och medmänniskornas kapacitet till detsamma om de bara fick chansen. De han mötte i arbete och vardag uppfattade honom som en vänlig och mångkunnig människa buren av en varm kristen tro. 

Han saknas i ljust minne bevarad av sin hustru, sina fyra barn med familjer, barnbarn och barnbarnsbarn samt en stor skara släktingar, vänner och gamla kolleger.

May Wikström