Friberg, Ralf

f. 17.4.1936
d. 13.3.2026

Ralf Fribergs start i livet för nittio år sedan pekade inte på den formidabla klassresa han skulle komma att genomföra. Fadern var yrkesmilitär och modern Astrid avled när Ralf var sex år. Under fortsättningskriget på Karelska näset fick han en styvmor, en ”elak karelska”, enligt Ralf. År 1946 sågs ynglingen på jakt efter mat i Södra hamnen och på Kronohagens bakgårdar.

Fadern körde spårvagn men återgick till militärtjänst vilket förde Ralf till olika garnisonsstäder. Sommarjobben utfördes till sjöss på fraktfartyg. Student blev han i Ekenäs, giftermål med åländska Britt-Marie ingicks vid fyllda 20 och pappa blev han samma år. Födkroken blev redaktörsjobb på dagstidningar längs kusten. På HBL tjänade han in ledig tid genom att ta kvällsturer och fritiden använde han för studier till en politices kandidat vid universitetet – på rekordtid.

Samtidigt debuterade han som stridbar debattör på Nylands Nation. 1964 var han redo för sin politiska debut och invaldes i stadsfullmäktige för SFP, men redan något år senare var tiden inne för nästa karriärsteg: nyhetschef på Rundradion under generaldirektör Repo. Utnämningen ackompanjerades av partibyte till SDP, men Ralf förnekade frankt sambandet.

Ralf Friberg var utan tvekan en oförfalskad nyhetsman som öppnade upp Rundradion för en dynamisk förmedling av information. I ett senare skede visade han också framklon som chef för finska Iltalehti med dess aggressiva nyhetsprofil.

När K-A. Fagerholm drog sig tillbaka efter ett halvsekel i politiken tog Friberg över mandatet i Helsingfors valkrets. Det lyckades, både 1970, 1972 och 1975, men sen blev det svenska väljarunderlaget troligen för litet. Någon ny Fagerholm blev Ralf inte, men nog en aktiv folkrepresentant.

Han riktade nu in sig på vårt försvar och på internationella frågor. Det förstnämnda gav honom en högerprofil inom SDP, partiet som ännu i dag är lite delat i hithörande frågor. Ironiskt nog kunde Ralfs politiska karriär ha krönts med en efterlängtad försvarsministerpost om han stannat i SFP, ett parti som nära nog prenumererade på den posten under 1970-talet. En viktig men bortglömd insats gjorde han däremot i de parlamentariska försvarskommittéerna under ledning av Jan-Magnus Jansson.

Ralf hörde till den manstarka kohorten av yngre politiker som invaldes 1970. Hit hörde bland andra Väyrynen, Tuomioja, Salolainen, Sundqvist och
Stenbäck. Trots de ideologiska skiljelinjerna uppstod mellan dem en viss generationsgemenskap. I riksdagens kanslikommission ledde det till en rad reformer, ibland mot talmannens och generalsekreterarens vilja. Egna arbetsrum för parlamentarikerna var ett resultat av Fribergs medlemskap i kommissionen.

Ett annat forum för Ralf Fribergs outtröttliga energi var den Inter-Parlamentariska Unionen IPU:s Finlands-grupp. Den leddes av talman Johannes
Virolainen som i den såg en utrikespolitisk plattform i konkurrensen med Ahti Karjalainen – och president Kekkonen. Inget IPU-möte utan talmannens förtäckta gliringar åt de hållen!

Virolainens mål var att bli ordförande för hela IPU med högkvarter i Genève. Friberg, Salolainen och Stenbäck fick nästan carte blanche av talmannen att arrangera en parlamentarisk säkerhetskonferens i Helsingfors 1973. Operationen hjälpte både talmannen och hans springpojkar att vässa sina utrikespolitiska sporrar. UKK höll god min då Johannes kunde hävda att han bäddade för ESSK-konferensen 1975.

I samtal ett par dagar före sin bortgång bekräftade Ralf sitt motlut inom SDP, men ville samtidigt betona att partiordförande Sorsa uppskattade honom och öppnade vägen till Utrikesministeriet, detta uttryckligen på grund av hans meriter som journalist. Ministeriet behövde satsa på en uppdaterad Finlandsbild och Ralfs erfarenheter kom till god användning.

Efter förlusten av riksdagsplatsen i valet 1979 flyttade Ralf till Oslo och Nordiska Ministerrådet för att 1982 få sin första UM-kommendering som pressråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Därifrån sände han ett gratulationsbrev till den nyutnämnda utrikesministern: Minns att inte tala svenska med svenskspråkiga tjänstemän i finskspråkigas närvaro, det kan leda till misstanke om favorisering …

UM-karriären avbröts visserligen av perioden på Iltalehti, men sedan låg vägen öppen till chefskapet för UM:s pressavdelning och ambassadörsposter i Aten och Köpenhamn.

Det finns skäl att lyfta fram ambassadören Fribergs språkbegåvning: Utöver sin inhemska tvåspråkighet och engelskan talade Ralf flytande tyska och en begriplig franska. I Kongens By imponerade han med sin goda danska på 6-decemberfesten. Det sistnämnda kom sig av tiden som Finlandskorrespondent för danska Politiken under tretton år.

Under pensionsåren i Ekenäs engagerade sig Ralf i kommunalpolitikens kultursektor och skrev kolumner på svenska och finska.

Ralf Friberg var en mångsidigt begåvad person som alltid var beredd att energiskt kämpa för sin åsikt. Många var imponerade av hans talang, andra reagerade på hans rakt på sak-tilltal. Men likgiltig var han inte för dem som kom i kontakt med honom. En unik personlighet har lämnat oss.

Pär Stenbäck
Petri Tuomi-Nikula
Vänner och arbetskamrate