Abrahamson, August

f. 29.12.1817
d. 6.5.1898

Namnet Nääs är kändt och kärt i Finland, ty många äro de unga män och kvinnor, hvilka många äro för visso besökt den världsberömda slöjdanstalten och därifrån med ökade kunskaper och angenäma minnen om vad de lärt har kommit vårt lands folkskolor till godo, och därför är det på sin plats att äfven i denna kalender ihågkomma stiftaren af Nääs Slöjdlärareseminarium, godsägaren August Abrahamson, som i börjar af detta år afled.

Den person, som stod den aflidne närmast, hans systerson och seminariets fräjdade föreståndare. direktor Otto Salomon, har om den aflidne nedskrifvit följande minnesord.

Det var från ett, ekonomiskt sedt, torftigt hem, som den blifvande ägaren af Nääs ståtliga herresäte utgick. Näringsbekymren hade dock icke förmått trycka en uteslutande materiell prägel på det hem, där August Abrahamson växte upp, själf den fjärde bland sju syskon. Konstnärliga traditioner – farfadern och farfaderns bror hade båda skaffat sig namn så som framstående medaljgravörer i Preussen — underläto icke att, så långt de mycket begränsade tillgångarne det medgåfvo, göra sig gällande i hemmet, och modern, född Schlesinger, som trots många bekymmer och svårigheter hade bibehållit ett glädtigt och barnafromt sinnelag, var en ideelt anlagd natur. som hos sina barn förstod ingjuta den anda af kärlek hvilken förmår öfvervinna alt.

Redan vid II års ålder fick August samtidigt med att han kom i åtnjutande af en blygsam skolundervisning. biträda fadern uti dennes arbete, och knappast 14 år gammal måste han lämna hemmet för att i Göteborg tillträda plats hos en handlande, som var i behof af en springgosse. Man plägar tala om trumslagarpojkar, som bära marskalkstafven i sin ränsel. Säkerligen var August Abrahamson på sitt område en sådan, och efter nio år af sträfsamt arbete och hård behandling, af försakelser och uppoffringar, hade han lyckats bringa det därhän, att han, understödd af en släkting, kunde börja en egen affärsrörelse. Städse en kärleksfull son — sin första aflöning, den sände han oafkortad till den fattiga modern – blev hans första åtgärd, sedan han fann sin ställning någorlunda betryggad, att taga henne, nu vorden enka, och systrarna till sig. Lyckan var honom alltjämt bevågen. Det dröjde ej länge, innan firman Aug. Abrahamson, i hvilken äfven tvänne af bröderna sedermera inträdde, räknades bland Göteborgs förnämligaste och mest ansedda handelshus, och efter 28 år af ofortröttadt och framgångsrikt arbete kunde dess grundare draga sig tillbaka från affärerna med en betydande förmögenhet.

Det var nu, 1868, han inköpte det gamla herresätet Nääs (i Skallsjö socken, Älfsborgs län), hvaraf han sålunda var ägare i något mer än trettio år. Han bodde här första sommaren, men då hans maka, högt uppburen både som sångerska och människa, i februari 1869 vid jämförelsevis unga år afled, blef han landtbo på allvar och ägnade sig med den energi, som pråglade hela hans personlighet, åt egendomens förbättring och skötsel. För den, som varit vittne till den åttioårige mannens stapplande steg, är det något säreget att tänka tillbaka på den tid, då Nääs ägare i sin mannaålders fulla kraft, från tidigt på morgonen till sent på aftonen, oförtröttadt vandrade omkring i skog och mark, själf öfvervakande alt och alla, planläggande, ledande, uppmuntrande och klandrande, väl ställande stora fordringar på sina arbetare, men dock aldrig större än dem han stälde på sig själf. Nu odlades, nu anlades vägar, nu reste sig den ena byggnaden efter den andra, hvarvid underlydande gårdar och torpställen nära nog främst blefvo beaktade.

Men hade August Abrahamsons byggnadsvärksamhet blott sträkt sig till uppförandet af nya bostäder och ladugårdar, skulle säkerligen hans bild icke haft sin plats i denna kalender. Alla torde nämligen veta, att det icke är den driftige köpmannen, icke den intresserade jordbrukaren, icke den gode husbonden, som vi här hafva att sysselsätta oss med. Det är stiftaren och uppehållaren först af slöjdskolorna och sedan af slöjdlärareseminariet på Nääs, hvars bortgång väkt sorg och medkänsla i vida kretsar, långt öfver det egna fosterlandets gränser. Det låg i den nu bortgångnes personlighet, att då han fattats af en idé, väjde han icke för några uppoffringar för att se den främjad.

Idén att på Nääs upprätta slöjdundervisningsanstalter för gossar och flickor var tvifvelsutan hans egen, och under de första åren var han nog äfven deras egentlige ledare. Så småningom kom visserligen hans eget personliga ingripande att ställa sig något annorlunda, men hvad som aldrig var underkastadt föränderlighetens lag, det var det lefvande intresset, den aldrig svikande offervilligheten och den stora tillgifvenheten för dem, som på Nääs åtnjöto undervisning. Att därföre den svenska pedagogiska slöjden står i tacksamhetsskuld till August Abrahamson, torde väl vara allmänneligen erkändt. Hans lefnadssaga står i ett oupplösligt samband med skolslöjdens uppkomst och spridning.

Bekant torde väl äfven vara, att under en lång följd af år han ägnade måhända den största delen av sin tid till att för skolor underlätta åtkomsten af lämplig materiell till slöjdundervisningens bedrifvande. Ännu under de allra sista dagarne af sitt lif sysselsatte han sig med sin kära värktygsförsäljning, och fastän han själf hvarken kunde öppna eller läsa brefven, gladde han sig åt att få hålla dem i handen och betrakta utanskrifterna. Sjuttio år af sträfsamt arbete hade för visso icke nedsatt den arbetslust, hvaraf han städse 
besjälades.

Nu är han borta, men hans värk skall öfverlefva honom. Genom de bestämmelser* han gjort, torde honom det måhända bättre än genom något annat framgå, huru högt han älskade den läroanstalt, som har honom att tacka för sin uppkomst.

Abrahamson har testamenterat Nääs stora gods samt 360 000 kronor till svenska staten, för att ett slöjdlärareseminarium för all framtid där måtte uppehållas.

O.S.