Harald Andersen var född den 4.4.1919 och avled den 28.5.2001.
Det är med stor tacksamhet vi minns körnestorn Harald Andersen, fostrare och musikalisk fadder till många av vårt lands körledare och -sångare. Hans engagemang inom vårt lands musikliv innehöll allt från kyrkomusikerns vardag till topposter inom det administrativa och konstnärliga musikutövandet på hög nationell nivå.
Han var alltid öppen för det nya, men samtidigt en konstnär som sökte sig tillbaka till musikens rötter. Från studietiden vid Sibelius-Akademin minns jag hans detaljerade utläggningar om gregorianikens olika schatteringar och hans fantasifulla lektioner i det liturgiska orgelspelet. Förutom det pedagogiska utvecklandet av det kyrkomusikaliska vid Sibelius-Akademin gjorde han en banbrytande insats vid Martin Wegelius-institutets sommarkurser. Många är de finlandssvenskar, med ett brinnande intresse för körsång, som deltagit i Haralds krävande körarbete på kurser runtom i svenskbygderna. Och många är de kördirigenter som han fortbildat under några korta Wegelius-sommarveckor. Motsvarande pionjärverksamhet sysselsatte honom även på finskt håll inom ramen för Klemetti-institutet.
Med sina körer, bland annat Chorus Sanctae Ceciliae, Klemetti-opiston kamarikuoro, Radions kammarkör och Sibelius- Akademins kammarkör Cantemus, präglades hans konstnärskap av tvenneinriktningar. Dels ivrade han för den finländska körlyriken men samtidigt ägnade han krafter och stor möda åt uruppförande av ny finländsk körmusik av exempelvisBergman, Sallinen, Johansson och Salonen. En insats vi ännu i dag står med stor beundran inför.
Det är många egenskaper och visdomar som jag, och många med mig, fått av Harald Andersen. Han var en ytterst krävande pedagog men begärde aldrig det omöjliga, utan framhöll ofta att allt skall göras så bra som möjligt efter givna förutsättningar, men lättja avskydde han som pesten.
En annan tes som han ivrade för i utbildningen var att det alltid måste finnas en dörr öppen till högre utbildning för den som inte haft praktiska möjligheter till gedigen grundutbildning på sin hemort, men som har musikalisk talang och intresse för musik. Men den bedömning som han gjorde på sextiotalet om att det i slutet av århundradet inte skulle finnas mer än en utbildad kyrkomusiker i varje prosteri I Svenskfinland, den prognosen har inte slagit in. Dels beror detta säkerligen på Haralds egen föregångsverksamhet och att han inspirerade sina studenter till ett gediget arbete ute i bygderna. Ett arbete som ännu i dag är starkt präglat av hans egna musikaliska ideal.
Vi saknar Harald Andersen, men vi gläds över hans livsgärning i musikens tjänst.
Soli Deo Gloria.
RAINER HOLMGÅRD