Andersson, Claes

f. 30.7.1937
d. 24.7.2019

Ibland lyssnar jag efter ljud i mitt hus vid Carpelansvägen 8 B. Tassar medicine licentiat Claes Andersson ännu omkring i huset där han bodde under sin tid som psykiater på Ekåsens sinnessjukhus? Eller börjar höra hans fjät först nu, då han har avlidit, ett år yngre än jag och fyra år yngre än Jörn Donner?

Anderssons tid i Ekenäs var lätt tumultuarisk. Det ordnades kulturdagar i staden. Deras program och ambitioner väckte stor uppmärksamhet. På sjukhuset huserade ett ungt gäng medicinare, som gärna ordnade glada fester och upptåg. När poeten, filosofen, musikern, kulturpolitikern, författaren och humoristen nu storstilat hyllas för ett till splittringen gränsande mångfaldigt livsverk, kommer jag att tänka på att en finländska urbanismens första sardoniska och träffsäkra skildrare har gått ur tiden. De gjorde alla sitt genombrott på det dynamiska sextiotalet. Vägvisare var sociologerna Erik Allardt och Yrjö Littunen, alkoholforskaren Klaus Mäkelä och kollegan Kettil Bruun, kriminalpolitikern K.J. Lång socialpolitikern Ilkka Taipale och juristen Lars D. Eriksson. I kulisserna väntade redan Pär Stenbäck, Astrid Gartz och den tidigt bortgångne Marina Stenius. Många av dessa knöts samman av ett starkt engagemang i Novemberrörelsen, tanken om att alla är likvärdiga och beaktansvärda, också de som decenniets stundom hyperstränga vintrar avled eller skadades svårt i den vidriga sömnen i sandlådor, under täcken av papp eller portgångar och trapphus där de jagades ut.

Claes Anderssons uppmarsch mot framgång i det en gång så stelfrusna finländska samhället hängde samman med saltomortal i läroverkens språkundervisning. Den dittills helt dominerande tyskan med sekellånga anor av tysk humanism och lärdom fick ge vika för engelskan, ett gemensamt språk som skilde USA och Storbritannien år. Engelskan blev sociologins och den politiska vetenskapens språk, popkulturens bärare och medium, lingua franca inom Pax Americana. Med engelskan i fortsatt högsäte tog dåtidens intellektuella, vetenskapsmän och konstnärer avstamp. Det gällde både influenser i vårt samhälle och ett vidgat nät av kontakter ut mot världen. De då aktuella namnen tog sig an både biståndspolitiken och medborgarnas rörelse mot kärnvapen. Claes Andersson säger i en av sina tidiga dikter någonting om att varje afrikan föds med en soppkniv mellan tänderna. I sin övergång från sympati för socialdemokratin till en radikalare socialism kom Andersson att en gång för mig nämna den polske moralfilsofen Leszek Kolakowskis namn. Då anade jag att Claes skulle gå förlorad för den socialdemokratiska rörelsen. I diktboken Samhället vi dör i (1967) fick jag symbolisera avskedet i en dedikation: Friberg for president! Hello Friberg It´s not where you belong, to have you Where you belong (Handslag) Kan du se mig nu? Här är min hand Följ med ett stycke. Nu stöter jag Rosen i din rygg? Detta var alltså ett milt hugg med partirosen i revisionistens rygg. Han påstod också i dikten Socialdemokratins dilemma (Tillkortakommanden 1981) ”I min kamp mot kapitalismen står kapitalet på min sida”.

Kolakowskis inflytande gjorde att Claes Andersson aldrig kom att ansluta sig till kommunismen i Kremls version. Humanism kom att prägla honom både som Vänsterförbundets ordförande i åtta år och som kulturminister, där nya VF-ordföranden Suvi-Anne Siimes jagade bort honom från ett framgångsrikt uppdrag. Han blev det som Jörn Donner blev i Helsingfors, en politiker som var både kunnig och effektiv inom ett fält – kulturen- som det politiskt är ytterst otacksamt att odla. I en politisk pamflett inför Vänsterförbundets seglats i våra onådiga farvatten, ”Tjugo utsagor om samhället” skrev Andersson att ”Människan har blivit en dålig affär”. Han formulerade också ett bevingat ord, oerhört aktuellt i dag: ”Vi har inte ärvt jorden av våra föräldrar, vi har lånat den av våra efterkommande”. Mina sista intryck av Claes Andersson uppstod av honom som ersättare i radioprogrammet De Äldres Råd. I de program där han medverkade sänkte sig ett slags ro över polemiken. Vi äldre lyssnade till honom med respekt och argumenterade sällan emot. I gengäld tyckte jag att han ibland var trögt rörlig och egentligen inte trivdes med någon frän polemik. För drygt två årtionden sedan fick jag ett slags revansch över Cladon. Han förlorade en match i tennis, som vi spelade i Akaba. Det glömde han aldrig. Det är möjligt att Claes Andersson blir en odödlig författare i diktens svältfödda kanon. Hans uttalande om att det vi har älskat har vi aldrig mist, hör till dödsannonsernas poetik på båda nationalspråken. Som Shakespeare´s sonett. Den utmynnar i tesen att så länge människan kan läsa, så länge lever du i min dikt. Citatet grosso modo, från ”Shall I compare thee to a summer´s day…”

Ralf Friberg