f. 20.6.1865
d. 2.4.1924
Det är få personer, som äro så allmänt kända i de svenska socknarna norr om Vasa som folkskolinspektor Appellberg var det i livstiden, och ingen annan har så direkt haft att ingripa i och leda utvecklingen av det arbete som åligger vår tolkskola i dessa trakter som just han. En kort minnesteckning av honom i årets kalender är därför alldeles på sin plats.
Henrik Lennart Appellberg föddes i Pusula den 20 juli 1865. Fadern, farfadern, morfadern och svärfadern voro alla präster. Fadern flyttade som kapellan till Åbo, då sonen var endast par år gammal, varför denne växte upp och gick i skola i nämnda. stad. 1885 blev han student. Samma år tillträdde fadern kyrkoherdetjänsten i Laihela, från vilken tidpunkt hemmet förlades till österbotten, varest släkten Appelberg haft och fortfarande har många av sina medlemmar förlagda. Henrik Appelberg bedrev någon tid studier vid universitetet och avlade särskilda för vinnande av kandidatgrad erforderliga prov ävensom pedagogikexamen. Sedermera avbröt han universitetisstudierna och gjorde sig komrpetent för folkskollärartjänst geeom avläggande av föreskrivna prov och examina vid Nykarleby seminarium 1890 samt tjänstgjorde sedan som lärare vid Helsingfors tolkskolor några år. Från 1891 bestred han folkskolinspektorstjänsten i flere distrikt och från 1 aug. 1906 inom Vasa distrikt, på vilken post han stupade senaste vår. Tvenne särskilda gånger blev han i tillfälle att företa utrikesresor i studiesyfte.
Sådan är i korthet hans levnadssaga. Den gömmer helt visst på åtskilliga missräkningar men även tilldragel1ser av trevligare slag. Sådant är ju livet för alla.
Man kan tänka sig att den generation, som växte upp och fick sin utbildning under en tid, då det statliga lugnet syntes mycket väl säkrat, då strömningarna från våra andliga stormän så kraftigt grep in vid danandet av en personlig livsåskådning, att denna generation haft svårt att komma tillrätta i vår tid, då allting visat sig kunna råka i gungning. Alla värden har den sett reducerade till ett nära nog intet, allt från en nådig härskares tro och loven till de fattiga slantar, som buro härskarens emblem, och som man fick tilllbaka vid butiksköpen i den gamla goda tiden. Folkets redbarhet och ärlighet, i sång och saga så vackert besjungna, var ersatta med sina motsatser. Det hade tarvats en fullständig omläggning av livsföringen och livsvärdena, om inte en hållpurnkt ändå befunnits orubblig i svallet: tron på en allt behärskande makt, som i all oreda leder utvecklingen mot sina bestämda, höga mål. Inspektor Appellberg hörde till denna generation och saknade förmåga till anpassning efter de nya och många signalerna, vilka förresten än så länge inte tycktes kunna komma till reda och enhetlighet. Skall de gamla vänderade bildnlingsformerna, de gamla begreppen om gott och ont, rätt och orätt kunna bestå, och vad skall komma i stället om de falla, har mången kanske undrat med bekymmer.
Vi återvända till inspektor Appelbergs levnadssaga. Från 1891 har den mest bestått i ett läggande av kilometer till kilometer längs landsvägarna, i en oändlig ström av handlingar, kommande, avgående post dag efter dag, läroplaner, terminsanmälningar, årsberättelser, handlingar i remiss för utlåtanden och kompletteringar - allt i en stigande ström. Lärarinnor och lärare har grånat och böjts och enligt den otacksammes mening - för sent gått bort, och ungt, levnadsglatt folk har tagit peksticka och krita och luggar om hand och hoppats, trott och - resignerat. Men så har också strömmen av flickor och gossar icke tagit slut. Varje vår en grupp ut och varje höst en ny in och däri hava poängerna varit samlade under malandet.
Folkslmlinspektor Appelberg förfogade över flere för en person i hans ställning värdefulla gåvor. Vi tänka då främst på hans intresse och förståelse för allmogen. Han förstod gott våra österbottniska dialekter och kände väl den österbottniska allmogens skicklighet att förenkla prolblemen och att oförväget träffa sina avgöranden. Han besatt härmed de tekniska hjälpmedlen för en folklighet, som hos honom djupare härflöt ur förmågan att kunna bortse från yttre omständigheter till förmån för människan. Vi påträffa här, vill det synas, mycket starka miljöinflytanden under karaktärsdaningen. Presten och hans fru har alltid haft mycken beröring med allmogen, och i kristendomens värdesättande av människan med hänsyn till hennes inre halt oberoende av allting annat har helt visst icke saknat sin praktiska tillämpning på prästgårdarna.
Vidare var inspektor Appellberg barnkär. Emellertid lär det inte hört till ovanligheten att eleverna fruktade honom rätt mycket vid inspektionerna. Hans blick kunde få en starkt granskande skärpa, och det skall inträffat att en och annan syndare på klassen självmant kommit oclh omtalat sina bedrifter för honom, utan att han haft en aning om att något varit på tok.
Det lider intet tvivel att inspektor Appelberg var starkt påverkad av Runebergs åskådning ifråga om uppfostran, vilken åskådning fått sin tilltalande tillämpning i dikten Graven i Perho. Det är mången gång far och mor och läraren med svidande hjärta mårste visa sig hård mot dem de älska. Mor och far få dock däremellan slå armarna om sina barn, läraren får det inte. För bonden Hane kom den dag, då han fick lägga bort masken, för barnaläraren kommer den kanske aldrig. Det var väl den masken, som inspektor Appelberg emellanåt bär vid inspektionerna.
Folkskolinspektor Appelberg hade stor fördragsamhet, gott tålamod. Kommunalmännen, direktionerna och lärarna kunde inte alltid få det ena och det andra ställt som de skulle önska. Inspektor kommer lätt att få bära skurl1den. och det kan synas som skulle han låta sig bestämmas av småaktighet, där han är bunden av sina direktiv. Numera är förhållandena dock helt andra än tidigare. Man har blivit van att slå upp och ta reda på mångt och mycket ur handböcker och författningsisamlingar. Förr hade den stora allmänheten svaga begrepp om författningarna rörande skolan. Man vädjade till sitt sunda förnuft och jämkade och lät udda vara jämt och var arg, då det inte gick efter beräkningarna, och sköt skuld. Appeliberg fördrog mycket, förlät mycket. Under årens lopp har mycket förändrats till det bättre. Också den avoghet, som bland allmogen länge varit rådande mot folkskolan, har småningom gett vika. Man börjar förstå och värdera sin skola. Inspektor A1ppelberg gladdes över framstegen, om de ock var små. Han hade glädjen se hur den lärarinna och lärare, vars arbete i skolan präglades av allvar och värme, vann omgivningen för skolan, vann aktning och respekt för det i ringhet och anspråkslöshet utförda arbetet, och han önskade han hade kunnat ge varje lärarinna och lärare del av den hängivenhet och tro, som kan försätta berg. Han gjorde vad han kunde för att jämna vägen för folkskolans arbetare.
Med inspektor Appellberg bortgick den hjärtegoda människan, den välvilligt bedömande förmannen, efterlämnande en tolkskola, som vuxit sig in i medvetandet som en kulturfaktor av betydelse. Striden om lämpligaste formen för dess verksamhet skall väl ännu komma att blossa upp då och då, men dess tillvaro är säkerställd för alla tider i kultursamhället.
Martin Ingo