Barck, Ghita

Dramatur­gen, regis­sören och redaktören Ghita Barck (f. Gunvor Marghita Grönblom) avled den 12 februari 2006. Hon var född den 23.8.1926.
Ghita Barck avlade filo­sofie magisterexamen vid Helsingfors universitet med en begåvad avhand­ling pro gradu om Henry Parlands författarskap, för övrigt en av de få studier­na som till dags dato gjorts om Parland. 1949 gifte hon sig med den inflytelserika kulturpersonligheten P. O. Barck och kom på så sätt in i den finlandssvenska kul­turkretsen.
Vännen Tove Jansson för­evigade parets glädje över sonen Stefans födelse och första år i humoristiska teckningar som ännu pryd­de Ghita Barcks väggar i hennes sista egna bostad i Munksnäs i Helsingfors.
Under flera decennier gjorde Ghita Barck en bety­dande gärning som kultur­förmedlare. Hon var verk­sam som dramaturg vid Svenska Teatern och som regissör och litterär redak­tör vid Rundradions svens­ka avdelning. Bland annat dramatiserade hon i början av 1970-talet Anni Blomqvists böcker om Stormskärs Ma­ja för radion och hade ock­så gjort utkast för en tv-se­rie. Tv-projektet gick efter hetsiga uppgörelser till Åke Lindman.
Över huvud taget präg­lades Ghita Barcks liv av stormig tragik. Äktenska­pet med P.O. Barck slutade i skilsmässa 1965. Den äls­kade sonen Stefan led av en allvarlig sjukdom och dog redan som barn.
När jag första gången träf­fade Ghita Barck befann hon sig yrkesmässigt och mänskligt i en svacka på grund av hårda motgångar. Det var delvis av sorg över den egna sonens död som hon svarade på min barn­passningsannons i Hufvud­stadsbladet. Hon har själv beskrivit mötet så här:
”Av en händelse – som allt­mer kan ses som en tanke – ­kom jag hösten 1929 – att söka en liten tjänst i mitt omedel­bara grannskap vid Kristi­ansgatan i Helsingfors. Min uppgift bestod i att passa två små pojkar efter skol­tid, tills deras mamma kom hem från arbetet.”
Mina mycket aktiva sö­ner och deras kamrater vi­sade sig kräva helt annan tillsyn än en mild sjukling, men Ghita Barck installera­de sig i varje fall i vårt hem – mestadels rökande i ett soffhörn och snart helt ab­sorberad av upptäckten av min mors, författaren Mir­jam Tuominens då helt out­nyttjade litterära kvarlå­tenskap. Som Ghita Barck uttrycker det: ”Tuva Kors­ström förlorade småning­om sin barnvakt – men jag själv förlorade mig i en in­tensiv, delvis förnyad och återvunnen läskärlek till Mirjam Tuominen.”
År 1983 utkom Ghita Barcks biografi Mirjam Irene Tuo­minen som den tionde i ordningen av SLS:s lev­nadsteckningar, i delupp­laga hos Söderströms het­te den Boken om Mirjam. Biografin kan utan tvekan ses som Ghita Barcks livs­verk, ett inkännande för­fattarporträtt och en stark tidsbild. Boken öppnade vä­gen för ett nytt intresse för Mirjam Tuominens konst­närskap och hjälpte Ghita Barck ur hennes livskris. På 1980-talet var hon bland annat aktiv som radiokriti­ker i Borgåbladet.
Ghita Barcks sista decen­nier fördunklades av fos­terdottern Veronicas död i Spanien och senare av den trogna vännen Sirkka Lin­daus frånfälle. De sista åren var hon mycket sjuk. Vi som kände Ghita Barck minns hennes stora beläsenhet, intellektuella rörlighet och förakt för det konventio­nella som gjorde hennes liv både spännande och kom­plicerat.

TUVA KORSSTRÖM