Barck, Ghita
Dramaturgen, regissören och redaktören Ghita Barck (f. Gunvor Marghita Grönblom) avled den 12 februari 2006. Hon var född den 23.8.1926.
Ghita Barck avlade filosofie magisterexamen vid Helsingfors universitet med en begåvad avhandling pro gradu om Henry Parlands författarskap, för övrigt en av de få studierna som till dags dato gjorts om Parland. 1949 gifte hon sig med den inflytelserika kulturpersonligheten P. O. Barck och kom på så sätt in i den finlandssvenska kulturkretsen.
Vännen Tove Jansson förevigade parets glädje över sonen Stefans födelse och första år i humoristiska teckningar som ännu prydde Ghita Barcks väggar i hennes sista egna bostad i Munksnäs i Helsingfors.
Under flera decennier gjorde Ghita Barck en betydande gärning som kulturförmedlare. Hon var verksam som dramaturg vid Svenska Teatern och som regissör och litterär redaktör vid Rundradions svenska avdelning. Bland annat dramatiserade hon i början av 1970-talet Anni Blomqvists böcker om Stormskärs Maja för radion och hade också gjort utkast för en tv-serie. Tv-projektet gick efter hetsiga uppgörelser till Åke Lindman. Över huvud taget präglades Ghita Barcks liv av stormig tragik. Äktenskapet med P.O. Barck slutade i skilsmässa 1965. Den älskade sonen Stefan led av en allvarlig sjukdom och dog redan som barn. När jag första gången träffade Ghita Barck befann hon sig yrkesmässigt och mänskligt i en svacka på grund av hårda motgångar. Det var delvis av sorg över den egna sonens död som hon svarade på min barnpassningsannons i Hufvudstadsbladet. Hon har själv beskrivit mötet så här: ”Av en händelse – som alltmer kan ses som en tanke – kom jag hösten 1929 – att söka en liten tjänst i mitt omedelbara grannskap vid Kristiansgatan i Helsingfors. Min uppgift bestod i att passa två små pojkar efter skoltid, tills deras mamma kom hem från arbetet.”
Mina mycket aktiva söner och deras kamrater visade sig kräva helt annan tillsyn än en mild sjukling, men Ghita Barck installerade sig i varje fall i vårt hem – mestadels rökande i ett soffhörn och snart helt absorberad av upptäckten av min mors, författaren Mirjam Tuominens då helt outnyttjade litterära kvarlåtenskap. Som Ghita Barck uttrycker det: ”Tuva Korsström förlorade småningom sin barnvakt – men jag själv förlorade mig i en intensiv, delvis förnyad och återvunnen läskärlek till Mirjam Tuominen.” År 1983 utkom Ghita Barcks biografi Mirjam Irene Tuominen som den tionde i ordningen av SLS:s levnadsteckningar, i delupplaga hos Söderströms hette den Boken om Mirjam. Biografin kan utan tvekan ses som Ghita Barcks livsverk, ett inkännande författarporträtt och en stark tidsbild. Boken öppnade vägen för ett nytt intresse för Mirjam Tuominens konstnärskap och hjälpte Ghita Barck ur hennes livskris. På 1980-talet var hon bland annat aktiv som radiokritiker i Borgåbladet. Ghita Barcks sista decennier fördunklades av fosterdottern Veronicas död i Spanien och senare av den trogna vännen Sirkka Lindaus frånfälle. De sista åren var hon mycket sjuk. Vi som kände Ghita Barck minns hennes stora beläsenhet, intellektuella rörlighet och förakt för det konventionella som gjorde hennes liv både spännande och komplicerat.
TUVA KORSSTRÖM