Bergman, Erik

Livsglöd tänker jag på när beske­det om att Erik Bergman dött når mig. Kan någon personifiera livsglöd bättre än denna burleska och extatiska och samtidigt intensivt innerliga konstnär och människa? Han skulle ha fyllt nittiofem år om exakt sju månader, den 24 no­vember 2006. Sitt sista verk, Fantasi för trumpet och orkester, kom­ponerade han som 92-åring, strax innan han i sviterna av en hjärn­blödning tvingades in i tystnad. Men glöden i blicken fanns kvar in i det sista. ”Vi har här ibland oss en ton­sättare vars livsverk på ett unikt sätt berör hela seklets andliga historia”, skrev Paavo Heininen i programboken till Erik Berg­mans 90-årsjubileum. Och på sitt eget unika sätt formulerar tonsät­tarkollegan och första Erik Berg­manpristagaren inte bara sin hyll­ning till vägvisaren utan en mar­kering av musikerskapets, konstnärskapets kärna: ”Eriks musik ÄR ’vacker’, den ÄR ’spännan­de’, den ÄR ’entusiasmerande el­ler hemlighetsfull eller vad som helst’ – men dess utmaning till oss är INTE att vi efter avlyssnandet skall säga ’men så vackert då’ el­ler något annat.”

Erik Bergman har varit förelö­parfågeln i finländskt musikliv. Han var först ute på det atonala planet, övergav sin ungdoms nationalromantik för tolvtons­tekniken, bara för att fort om­forma den tekniken för sitt eget uttrycksbehov. – Jag har alltid satt i tvivelsmål det ena och det andra och vill in­te befatta mig med begrepp som kör in mig i en viss form, under­strök han i sin nittioårsintervju för Hbl. Och så berättade han om hur Tuonelas hjordar, ett verk för manskör till text av Harry Mar­tinson kom till. – Det fanns ju förr allt möjligt som var förbjudet att skriva – kvintparalleller, tvärstånd o.s.v. Det irriterade mig så mycket att jag helt enkelt satte mig ner och skrev ett stycke som innehöll allt det som då var förbjudet, det gav mig åtminstone litet lättnad! Rabulisten Bergman. Den bilden som så många ville hålla kvar och vårda. Bergman som den yngsta bland tonsättarna, decennium ef­ter decennium. Och visst var han vital och ny­skapande, inte minst i sitt sätt att oförbehållsamt njuta av rytmisk extas, att låta verken utmynna i explosiv rytmisk katharsis, i sen­suell glädje. Men framför allt var han lyssnaren, det hypersensiti­va örat som uppfattade minsta skiftning i tonfall och klang.

Ko­loristen. Erik Bergman upphörde aldrig att söka nya tekniker för att tänja uttrycksskalan. Att utforska och utvidga instrumentens och in­strumentalisternas likaväl som konsternas klangliga möjligheter var centralt för honom som ton­sättare. Han njöt av musikernas skicklighet, av att kunna skriva tekniskt utmanande partitur, men han förväntade sig mer än vad en­bart notbilden kunde ange. – Det krävs krafter som sätter i gång musikerna så att de vågar, krafter som vädjar till det som finns inom musikerna, men som de inte alltid vet om. Ingenting halvdant dög för Erik Bergman. Sitt livslånga intresse för andra kulturer, medelhavskulturerna framför allt, tog ho­nom till långa resor som alltid fö­regicks av djupgående förhands­studier. Gregorianik studerade han tidigt i Vatikanen. Alla religio­ner och alla konstarter har i grund och botten samma ursprung, an­såg han. Långt innan det blev mo­de att söka sig till österländska kulturer och religioner utforska­de han deras innersta väsen. Han ville veta allt om tidiga musikformer, samlade exotiska instrument från hela världen, engagerades av mikrointervallerna i Makedonien, rytmerna på Balkan, tempelritua­lerna i Nepal. Redan i Rubayat för baryton, manskör och orkester (1953) visa­de han en djup insikt i arabisk och persisk musiktradition. Men kul­men på den linjen blev det väldiga buddhistiska verket Bardo Thödol, uruppfört 1975 i Tempelplat­sens kyrka. Det är komponerat för recitatör, mezzosopran, baryton, blandad kör och orkester med en text som baserar sig på den tibe­tanska dödsboken. Ett mångkul­turellt möte på djupet. Erik Bergmans verkförteckning är full av utmaningar för musiker och lyssnare, 150 opus för varierande besättningar. Men tillsammans med operan Det sjungande trädet är Bardo Thödol en väldig manifestation av finländsk mu­sikhistoria, något av det mest personliga som skapats hos oss. Ett universellt nationellt arv att vårda. Och att ha som förebild. Erik Bergmans ettrigt medi­tativa konstnärsglöd är en upp­maning att öppna sinnena, vid­ga medvetandet, lyssna till den inre klangen. ”Sjung åt oss ett mod som knipans. Sjung så att vi vågar dyka till det djup där pärlor skapas.” Så avslutade han verket Väinä­möinen, utvidgade Kalevalatex­ten en smula, med hjälp av Lars Huldén. ”Endast dina egna tårar blev på havets botten pärlor.”

LENA VON BONSDORFF (Artikeln publicerades först i Hufvudstadsbladet)

Tonsättaren och akademikern Erik Bergman var född i Nykarleby den 24 november 1911 och dog den 24 april 2006 i Helsingfors. Erik Bergman fick sitt kompositions­diplom vid Sibelius-Akademin 1938. Han var den första som använde tolvtonstekniken hos oss. Vid sidan av tonsättandet dirigerade han körer, var professor i komposi­tion vid Sibelius-Akademin och skrev musikrecensioner. Han ledde Aka­demiska Sångföreningen under dess glanstid på 1950- och 1960-talen. Han skrev många körverk, bland andra Fåglarna till texter av hustrun Solveig von Schoultz. Operan Det sjungande trädet, till Bo Carpelans libretto, hör till hans viktigaste verk. Bergman var medlem i bland annat Kungliga musikaliska akademien i Sverige och hedersmedlem i fören­ingen Finlands tonsättare. Han förlä­nades titeln akademiker 1982. Erik Bergman var sedan år 2000 gift med skådespelerskan Christina In­drenius-Zalewski.