F. 31.1.1919
D. 9.7.1991
Göran Bergman föddes 31.1.1919. Föräldrarna var välbärgade, fadern en framstående kemist, fr.o.m . 1919 chef för Centrallaboratoriet. Familjen hade villa Iskärgården SW om Helsingfors, den tiden landets fågelrikaste, och segelbåt – Görans morbror var den kända båtkonstruktören Gunnar Stenbäck . Dessaomständigheter har sin betydelse, ty Göran utvecklade sig med tiden till en lysande fågelkännare, ivrig seglare och skärgårdsexpert.
Redan som knatting började han titta på fåglarna på och kring sommarhemmet på Hamnkopplon. Allt vad han såg kunde ju inte pojken med då till buds stående medel identifiera. En stor tärna med långa, spetsiga vingar fick i hans tankevärld det preliminära namnet långvingad tärna. Ett kvarts sekel senare skulle han komma att publicera en monografi över fågeln , ett arbete som fortfarande ochkanske för alltid är den främsta källan till kännedom om skräntärnans beteende och biologi.
När Göran fyllde 10 började Ivar Hortling utge sin Ornitologisk handbok, en bibel för dåtida fågelskådare, som Göran I långa stycken lärde sig utantill. I Nya Svenska Samskolan, tidvis på samma klass som han , fanns också två andra blivande naturforskare, Eric Fabricius, ättling till Magnus von Wright och sedermera professor i etologi i Stockholm, och den som skriver dessa rader. Tala om stimulerande miljö! För min del var jag den tagande parten, som sannolikt genom samvaron med vännerna omvändes från insektsamlare till fågelskådare .
Redan på skolbänken lyckades Göran nästla sig in i Ornitologiska Föreningen - som hr Bergman, ty skolbarn kunde inte bli medlemmar - och fick iakttagelser över sällsynta fåglar tryckta i dess tidskrift Ornis Fennica. På sista klassen var det hänt: han började skriva ihop ett omfattande arbete över fågelfaunan i EsboK yrkslätts skärgård , byggt på flera års noggranna fågelräkningar på holmar och skär. Dåvarande docenten Pontus Palmgren stod fadder för arbetet, gav goda råd och fick det översatt till tyska och utgivet (1939) i Societas pro Fauna et Flora Fennicas serie Acta Zoologica Fennica. Författaren kunde med stolthet se på sitt verk, det första moderna om våra skärgårdsfåglar.
Det följdes 1946 av doktorsavhandlingen om roskarlens liv, en skarpsynt och skildring, den första studien I vårt land över en fågelarts etologi i Konrad Lorenz' och Niko Tinbergens fotspår.
Det etologiska temat återkommer senare i arbetet om skräntärnan (1953) och bofinken (1949, 1956) och bästsäljarna Fåglarnas liv (1 :sta upplaga 1952) och Varför gör hunden så? (översatt t.o.m. till ryska). Göran Bergmans förhållande till hundarna var ett kapitel för sig. Han kunde i oändlighet sysselsätta sig med de fyrbenta familjemedlemmarna, Putte-Lutte, Gluffy , Fnippele, Yfunda, Sue Ellen , och allt vad den göranbergmanska humorn dem till. Ett hundlöst tillstånd hade för honom varit outhärdligt.
Ett särskilt omnämnande förtjänar hans undersökningar över allornas och sjöorrarnas sträck under vår och höst längs Finska viken (bl.a. 1941 och tills. Med K.O. Donner 1964). Under vårkvällarna ser man flockarna ofta på svindlande höjd. För att fastställa höjden konstruerade han en enkel apparat , som mätte vinkeln mellan flocken, iakttagaren och horisontalplanet. När två apparater på känt avstånd från varandra riktades mot samma mål, kunde flyghöjden beräknas trigonometriskt med tämligen god noggrannhet. Sedan radarn kommit i bruk kunde sträcket observeras ännu noggrannare och inom ett vidare område och antalet flyttare beräknas exaktare och de utlösande väderleksfaktorerna fastställas.
En viktig insats gjorde Bergman på naturskyddets och populariseringens område. Han arbetade för naturskyddssamfund både inom och utom landet. Bland hans insatser på området ville jag särskilt nämna en, som väl annars blir bortglömd . I ungdomen satt både han och jag i styrelsen för Naturskyddsföreningen i Finland . Föreningen hade efter kriget utarbetat en ambitiös plan för att åstadkomma representativa naturskyddsområden i olika delar av landet men glömt kronjuvelen i vår natur, skärgården. Vi fick en rättelse till stånd, som sedermera resulterade i Jussarö naturskyddsområde, skärgårdens första om än föga omfattande statliga naturskyddsområde. Göran Bergmans fågelkåserier i Nya Pressen lästes av många och som naturväktare i radion under två decennier avlyssnades han av alla. En vetenskapsman kanske rycker på axlarna åt sådant, men i så fall med orätt. Att lära folk att se sig om i naturen är inte bortkastadmöda. Det är den viktigaste vägen till naturskydd, långt värdefullare än statliga eller kommunala tvångsingrepp, där det ofta snarare är fråga ompolitikers "Wille zur Macht" eller smygsocialisering än om naturens behov. Göran Bergman skrev med lätt hand , och man kan påminna sig att vår genomtiderna främsta kåsör, också han vetenskapsman, Guss Mattsson, var en nära anförvant till hans far.
För brödfödan arbetade Göran Bergman en tid som kemist och senare som statlig biträdande jaktvårdsinspektör. Han fann sin rätta nisch som intendent vidHelsingfors Universitets Zoologiska museum 1958, blev kustos för allmänna avdelningen 1968 och prefekt för museet 1981 och innehade titeln professor. Somdocent vid Universitetet höll han omtyckta föreläsningar om Finlands fåglar. Med några kritstreck på svarta tavlan kunde han skissera de typiska dragen hosolika fåge larter eller deras beteende vid revirkamp, frierio.s. v. Från hans skoltid minns jag hur han ibland kom till teckningslektionerna med en brass fågelakvareller under armen och radade upp dem till en liten utställning. På senare år målade han skärgårdslandskap i olja, där särskilt trutarna gav liv åt kompositionen.
I våra vetenskapliga sällskap gjorde Göran Bergman betydande, vanligen oavlönade insatser. Han var bl.a. 1957-75 sekreterare i vårt äldsta vetenskapliga samfund Societas pro Fauna et Flora Fennica. I Finska Vetenskaps-Societeten var han medlem från och med 1955 och redigerade dess serie CommentationesBiologicae 1966-78. Han kallades bl.a. till hedersledamot i Societas och i Ornitologiska Föreningen I Finland.
Under senare år drabbades han av några svåra sjukdomsanfall och avled den 9 juli 1991.
LARS VON HAARTMAN