Biström, Hedda

✻ 3.12.1950
† 16.2.2017

I slutet av februari nåddes vi av budet om att Hedda hade dött. Det klack till, som det gör när gamla vänner från barndomen går bort, även om det var ett bra tag sedan vi träffades. Att Hedda småningom försvann ur kikaren var jag inte ensam om eftersom hon levde ett tillbakadraget liv, och följde den anspråkslöshetens filosofi hon tidigt lade sig till med, långt innan dagens miljörörelse, hållbarhetsideologi och downshiftande.
Hedda Biström växte upp i Dickursby, i bruksmiljön kring färgfabriken Schildt & Hallberg, eller ”Schildten” som vi kallade det. En miljö hon på äldre dagar ofta återkom till, i sina kåserier i HBL – en nostalgisk genre hon odlade under sin sista tid som journalist. Som yngre var det samtids- och framtidsfrågorna som stod i centrum. Liksom många av sina generationskamrater drogs Hedda tidigt med i kampen för en bättre värld. Men till skillnad från många andra levde hon hela sitt liv som hon lärde.
Hon tvekade i början i valet mellan att måla och att skriva. Det senare tog småningom över, även om måleriet indirekt kom in i hennes liv via äktenskapet med bildkonstnären Kari Pärssinen. Hedda studerade journalistik vid Social- och kommunalhögskolan och fungerade som redaktör för Studentbladet. Efter kortare sejourer på kommunkansliet i Dickursby och radion på Åland arbetade hon på FNB från 1977 till 1990. Därifrån gick hon över till HBL, där hon arbetade fram till sin pensionering 2008.
På Husis skrev Hedda till en början i huvudsak lokalreportage från Vanda, men efterhand blev miljöfrågorna hennes specialgebit, med långa och engagerade reportage kring det vi i dag kallar klimatfrågan. Ett område där hon fick utlopp för sitt starka samhällsengagemang, vilket ofta fick gubbarna på torget i Dalsbruk att ilsket kommentera hennes ”fula skriverier” om fiskodlingen. Hon hade nämligen via båda sina föräldrar starka rötter i skärgården kring Dalsbruk, och det var också hit hon alltid återvände, liksom syskonen med familjer. Och även återkom till i sina kåserier.
Den tredje miljö hon ofta beskrev var stränderna på Drumsö, hennes hemvist under senare år, tillsammans med sina kära hundar. Om hennes personlighet vittnar att hon på sina dagliga vandringar runt ”Hundudden” småningom röjde upp en hel sandstrand. Hon hade en egen kratta gömd på stranden och efter många års träget arbete fick hon fram en egen strandremsa med sandbotten, där hon ofta simmade. För sådan var hon: begåvad och egensinnig, rolig och full av temperament. Vi hedrar hennes minne.
Hedda sörjs närmast av barn och barnbarn, samt syskon med familjer.

Thomas Rosenberg,
barndomsvän