Björklund, Kristina

Författaren och lektorn i svenska språket vid Helsingfors universitet, Kristina Björklund, lämnade oss den 14 september 2011, försvagad av en lång sjukdom. Hon var född år 1941.

Kristina studerade nordisk filologi och svensk litteratur vid Helsingfors universitet. Hon blev filosofie kandidat 1968 och undervisade i början av sjuttiotalet i svenska vid Jyväskylä universitet. 1976 återvände hon till Helsingfors som assistent vid Nordica och började då forska i Oscar Parlands barndomsskildringar. År 1982 låg hennes doktorsavhandling Riki och den förtrollade vägen färdig, och belönades året därpå med Svenska litteratursällskapets pris. 1982 blev Kristina också lektor i svenska vid Helsingfors universitet, där hon stannade tills hon pensionerades 2001.

Kristina trivdes uppenbart väl med sitt akademiska arbete, och kolleger och studenter minns hennes minutiösa ordentlighet och omsorg. Om man en dag i juli ringde Kristina och undrade vad hon sysslade med lät hon uppriktigt förvånad: hon höll förstås på med att lägga upp undervisningen för höstterminen. Och så var det naturligtvis hennes eget skrivande. Hon hade debuterat med en novellsamling redan 1975, och efter doktorsavhandlingen publicerade hon skönlitterära böcker med jämna mellanrum fram till 2005. Hon skrev under tjänstledigheter som hon utnyttjade optimalt, med den disciplin och goda planering som var så karakteristiska för henne. Kristina Björklund gav ut två novellsamlingar och fem romaner. I romantrilogin Månens tid 1985, Barnen i spegeln 1988 och Huset med himmelsbalkongen 1993 har Mitra som växer upp många likheter med sin författare. Älskade blåa öga 2001 beskriver ett tätt mor-dotterförhållande, med den gamla mamman omgiven av det moderna vårdmaskineriet. Med sin lyskraft och starka känslomässiga laddning uppmärksammades boken i många sammanhang, prisbelönades av Svenska litteratursällskapet och FST, och har också kommit att användas i utbildningen av vårdpersonal.

Som barn hade Kristina ådragit sig en höftskada som i fortsättningen kom att prägla hennes liv. Hon tvingades underkasta sig många stora operationer med åtföljande sjukhusvistelser, och hon rörde sig tidvis mödosamt. Man såg ibland att hon hade ont, men hörde henne aldrig beklaga sig. Kroppen satte obönhörliga gränser i Kristinas tillvaro, men hon vägrade låta sig nedslås och tog vara på framför allt glädjen i sitt I skrivande. Hon umgicks med släktingar och vänner, och sökte sig till kollegerna i Finlands svenska författareförening. Och framför allt kände hon sig hemma i dåvarande Thomas församling, där hon i egenskap av kyrkvärd med sitt vackra, direkta sätt att läsa dagens texter berikade gudstjänsterna. Hon satt också i församlingsrådet som förtroendevald. Kristina var inte en person som ställde sig i händelsernas centrum. Hon var långsam och eftersinnande, ofta tyst, en iakttagare. Med sin psykologiska klarsyn deponerade hon mycket långt sina upplevelser och sin livserfarenhet i sina böcker. Hon fortsatte skriva tills pennan bokstavligen föll ur hennes hand. Vi minns Kristinas tapperhet med beundran och saknad.

Tua Forsström Märta Tikkanen -- Foto: Peter Jansson