F. 6.7.1905
D. 30.8.1996
Klockorna och orgelbruset tystnade I medeltidskyrkan. Prästen trädde fram: - Pojo har sorg. Budet har gått över hela socknen: Signhild är borta.
I våra dagar är det inte vanligt att personer så intensivt upplevs symbolisera hembygden att förnamnet säger allt.
Signhild Björklöf, 6.7.1905-30.8. 1996, (född Lindstedt, i första giftet Skogberg), var en av dessa sällsynta. Det hårda livet i seklets början formade i bygderna de blivande sega kämparna för vilka intet blev för svårt. Signhilds hemby Hällskulla, där fadern var småbrukare, hörde till de mera isolerade. Hennes skolväg till Pehrsböle by torde ha varit minst 5 km. I ur och skur.
Signhild Björklöfs levnad blev lång. Men när jag stannar vid milstolparna, verkar det som om hon hade bråttom redan som ung: gå vidare, lära nytt, se världen.Begåvad och vetgirig var hon. Hon lämnade folkskolan för att ta tjänst i familj, och begav sig till en helt annan värld än trygga hembygden. Jaakkima i Karelen, där hon skötte släktingars barn och lärde sig finska på köpet. Förmodligen hade hon nytta av sin teaterbegåvning – konsten att gestalta - då hon tog sig några gånger ensam utan språkkunskap genom hela Europa för att besöka dottern I Schweiz.
Folkhögskolan gav henne sedermera en stark kulturell väckelse: långa tillfällighetsdikter började flöda, aktivitet i ungdomsföreningen, bygdemål (radiodebut på dialekt år 1973). Folkdans - hon blev även en uppskattad instruktör. Och som nämnts: amatörteater, med en inlevelse som gör att hennes repliker klingar i minnet efter femtio år.
Sången följde henne livet igenom, med kyrkokör som sista etapp. Inom martharörelsen var Signhild Björklöf aktiv i över 70 år. Med all idealitet var hon en praktisk hemmets kvinna. I krigs- och kristider ordnade hon många kurser i sådana praktiska ämnen som då var aktuella.
Signhild Björlöf dekorerades med Folktingsmedaljen och Marthamärket I guld.
IRINA MATVEJEW