Författarinnan Anni Blomqvist avled stilla i sitt hem i Simskäla i Vårdö den 26 juni 1990 i en ålder av 80 år. Så sent som i höstas, kort efter sin SO-årsdag ioktober, gav hon ut sin trettonde bok, Havet finns inte mer.
Få författare har som Anni Blomqvist lyckats skildra skärgårdsbornas hårda liv och ständiga kamp med havet. Inte minst hennes fem böcker om Maja och Janne på Stormskäret har blivit lästa och älskade.
Få människor har heller drabbats så hårt i sitt privata liv som Anni Blomqvist. 1961 miste hon sin make och sin äldste son under en stormnatt på havet. Våren1987 tog havet hennes ende överlevande son Bengt. Men ur sorgen föddes berättaren. Anni Blomqvist debuterade 1966 med den självbiografiska boken Istormens spår.
I en intervju i samband med sin SO-årsdag sade hon att den skildringen, som handlade om hennes eget liv , var något av det svåraste hon har skrivit. Men denblev samtidigt inledningen till ett sällsynt fruktbart författarskap.
1968 kom den första boken om Maja och Janne för att fram till 1973 följas av ytterligare fyra delar. Från början hade Blomqvist inte för avsikt att skriva en helföljetong om det strävsamma paret, men läsarna gav henne ingen ro. De ville veta vad som hände sedan.
Anni Blomqvist kallade sig inte författare utan berättare. Hon hade en rik källa av minnen att ösa ur. Hon brukade säga att hon hade haft förmånen att leva under två epoker, självhushållningens tidevarv och den moderna. Det gav henne ett brett perspektiv.
Hela sitt liv levde hon i Simskäla, som tidigare var en mycket isolerad bygd där gamla seder och bruk levde kvar betydligt längre än på många andra håll.Under de sista tjugo åren lämnade hon överhuvudtaget inte sitt hem. En svår allergi tvingade henne att tidvis hålla sig helt och hållet inomhus.
Anni Blomqvists romanfigurer har levande förebilder. Alla miljöer har funnits , alla händelser har inträffat. Förebilden till Maja på Stormskäret var till exempelhennes farfars syster.
Det var böckerna om Maja och Janne på Stormskäret som gjorde Anni Blomqvist känd . Serien översattes bland annat till finska och kom också ut i Sverige. Den filmades och blev hörspel. Och den ledde till att folk speciellt sommartid vallfärdade ut till författarinnan på Simskäla.
Efter Majaböckerna följde flera skildringar på samma tema. När Anni Blomqvist 1983 gav ut den tredje och avslutande delen av sina böcker om Anna Beata deklarerade hon att hon med ålderns rätt skulle sluta skriva. Ideer fanns nog men orken tröt och hälsan svek. Det oaktat gav hon 1986 ut den kritikerrosade självbiografiska Vandring i barndomslandet.
- Det blev bara så, sade hon i en intervju. Jag kände att jag ville skriva boken.
Anni Blomqvist förklarade ständigt att det var som om skrivandet fanns i pennan. När hon hade någonting att berätta skrev hon ner det. "Jag kan inte som riktiga författare knyta ihop ett slags korsord", sade hon.
Hennes sista bok, den gripande Havetfinns inte mer, föddes liksom debutboken ur sorgen. Hon kallade den en minnesbok över sonen Bengt, som försvannunder en fiskefärd i hemmavattnen för tre år sedan.
Anni Blomqvist besjälades av en varm och äkta tro, som höll henne uppe. Hon såg Guds mening i allt som drabbade henne. Det är svårt när sorgen drabbar, det är som om hela livet skulle stanna upp,men man får inte tycka synd om sig själv, sade hon.
Det är så man minns henne , en liten böjd gestalt med klara ögon, en oerhört levande människa som aldrig bröts ner av sorgen. Hon hade viljan att leva vidaretrots sin egen sviktande hälsa.
Hon var anspråkslös och gästfri . Besvärade man sig ända ut till henne skulle man åtminstone bli bjuden på kaffe, ansåg hon. Och förplägnad bjöds det på, även om beundrarna sommartid kunde komma busslastvis. Om bara hennes hälsa medgav tog hon gärna emot besökare.
- Mitt liv har varit fullt av människor. Människor är viktiga. Vi behöver varandra, sade hon inför sin 80-årsdag.
Anni Blomqvist hade en enorm brevväxling. Hon kom gärna ihåg vänner och bekanta med brev och kort på bemärkelsedagar och till helger eller när hon annarshade något på hjärtat. Mest förvån'ad var hon alltid över all den uppmärksamhet som kom henne till del. Hon hade aldrig tänkt sig att något av det som honskrev skulle bli publicerat.
Anni Blomqvist, fiskarhustrun från avlägsna Simskäla i Ålands skärgård, blev en av våra mest lästa och älskade författare. Hennes styrka var att hon var en god berättare med ett enkelt och omedelbart språk.
Det självupplevdas äkthet vilar över hennes böcker. Nu har hennes penna tystnat men hennes gestalter, hennes tankar och hennes värme lever kvar.
ANN-GERD STEINBY