Carpelan, Bo

Vännen Bo är borta.
Ljuva ungdom. Det var titeln på den roman av Denton Welch som vi läste 1946, för 65 år sedan, samma år som vi träffades. Du var 19 och jag 20. Vi förstod att det låg en mörkare underton bakom titeln på samma sätt som krigsåren lärde oss att det ljuva i ungdomen ofta var ransonerat. Welch dog ung, två år senare. Men vår vänskap föddes. Böcker och musik var mycket viktigt, likaså de långa samtalen i små eller större sällskap. Ett gäng bildades. Vi hade aptit på livet och målsättningar. Vi fördömde kortsynheten hos dem som envist höll fast vid gamla positioner. Båda könen var med i gänget, som vi kallade Kollektivet. Det fanns ingen politisk betydelse i namnet, men det passade vår grupp.
Som kontrast till allvaret hade du, Bo, och jag en annan sida gemensam. Nämligen vår lust att skämta, spexa. På gängets fester befann vi oss plötsligt i Paris och på tjurfäktningar i Spanien tillsammans med Hemingway och Scott Fitzgerald, vi dansade med ryska baletten i Monte Carlo och besökte Gertrude Stein i sällskap med Picasso. Plötsliga vildavästernupptåg på middagar och fester.
För oss och för många andra var Holger Schildts förlag en central plats. Förlaget gav ut publikationen 1945 (två nummer), 1946 (fyra) 1947 (tre) och 1948 (ett). Du, Bo, hade fem dikter i andra numret 1945 och jag en novell i nummer ett 1956. Det blev mera senare, och det var en upplevelse att accepteras i de kretsar där Gunnar Björling, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell rörde sig.
Vi cyklade i Sverige sommaren 1946 med 150 kilometer som längsta dagsprestation. Färden slutade med jordbruksarbete i Skåne. Vänskapen befästes. På hösten kom din första diktsamling och du skrev i dedikationen om en sommar i saligt minne bevarad. Under titeln Som en dunkel värme präntade du Privattungsinnets lilla möbelutställning (Var det en självkritisk förklaring eller ett uttryck för tidens anda?). Dedikationen fortsatte: Skriva musik är mitt ideal. Jag väntar på din officiella nedkomst. Min debutbok utgavs 1947.
I hastigheten några förlovningar. Men sedan mognad, stabilisering, arbete och yrken som krävde punktlighet och ansvar. Vi bildade våra familjer. I alla frågor var vi inte av samma åsikt. Men även det befäste vänskapen. På 1960-talet stod vi på var sitt håll i frågan om kärnvapenhotet. För dig var kärnvapnen det största hotet mot världsfreden och du betraktade mig, journalisten, som cynisk när jag hörde till dem som ansåg att just kärnvapnen skapade den nödvändiga balansen som uteslöt en konflikt mellan stormakterna. Starkt engagerad skildrar du en katastrof och åtta människors reaktioner och öde i romanen Rösterna i den sena timmen (1971).
De många konserterna i Konservatoriet var högtidsstunder. Vi, och många i gänget, satt även i timmar vid radion eller lyssnade till varandras grammofonskivor. Vi blev omskakade av de starka, känslosamma utbrotten i symfonier av Beethoven, Brahms, Mahler, Sibelius, Sjostakovitj, Tjajkovskij. Några år efter kriget ledde den legendariske Jevgenij Mravinskij Leningrads symfoniorkester i Kansallisteatteri och Svenska teatern. (Konservatoriet var för litet). Oförglömliga konserter. Och lika oförglömliga var stunderna när du, Bo, inspirerades att med inlevelse dirigera framför allt Mozart. Var hans 35:a Haffner eller 41:a Jupiter ditt största nummer? Men med åren blev det mera och mera kammarmusik och enskilda soloinstrument. Meditationen efterträdde hänryckningen. Med åren blev även uttrycksformen och ordvalet i dina dikter sparsammare. Men bildernas detaljer, detaljerna i rummen, behöll du i din prosa.
Även målarkonsten förenade. Från da Vincis teckningar till Hoppers interiörer. Och Klee& Jag lärde känna Zürich under flera nyhetsbyråmöten på 1970-talet som en frisinnets stad. Där föddes dadaismen, dit kom James Joyce och Thomas Mann, och Kunsthaus var värt många besök. Efter ett av mina möten kom du, Bo, dit. I Kunthaus såg vi Bonnards Signac och hans vänner i segelbåt och Vuillards Stor interiör med sex personer . Tavlorna uttryckte vänskap och samhörighet. I Fraumünsterkatedralen såg vi Chagalls fönster med de bibliska motiven. På kvällen Yehudi Menuhin och Zürichs kammarorkester. Dagen därpå Joyce's grav på kyrkogården i Fluntern utanför staden. Där satt han, en staty av Milton Hebald, de kännskapa glasögonen, spatserkäppen, en cigarrett mellan två fingrar och en uppslagen bok (Finnegans Wake) i andra handen. Vi stod länge där och såg ut över staden och anade oss till hans vandringar längs Limmat, Sihl och Zürichsees stränder. Vi tog tåget till Bern för att se den stora Klee-samlingen. Dina prosadikter Namnet på tavlan Klee målade (1999), tillägnad Barbro, Anders och Johanna. Och med mottot Klees ord Konsten avbildar inte det synliga, utan gör synligt . Jag har en av dina akvareller, målad 1999. Konturerna av ett ansikte. Ögonen är dina.
De många åren med bokhandeln (där vi båda arbetade en tid för länge sedan) som träffpunkt. Samtal på ett kafé. Samtal om världsfrågorna. 1960 satte vi vårt hopp till J. F. Kennedy, men det blev Lyndon Johnson som genomdrev medborgarrättslagen 1964 och Vietnamkriget fortsatte. Vi satte vårt hopp till Barack Obama 2008, men kriget i Afghanistan fortsätter.
Samtal om böcker som vi har läst. Samtal om vänskapen. Den kräver inte samtal varje dag. Den inrymmer respekt för den andres liv och arbete samt respekt för avvikande åsikter. Även en paus, av någon orsak, kan vara berikande, påminna om vänskapens betydelse.
Några datum. 29.6.2010: Sista mötet i bokhandeln. Sjukdomen är konstaterad. Juli-november: Telefonsamtal om undersökningar och behandling. Matthet. 9.12: Vi ses för sista gången. Besöker med min son Martin (Bos gudson) Barbro och Bo i deras hem i Hagalund. Spår av sjukdomen men intellektet bevarat. 19.1.2011: Det sista telefonsamtalet. Vi besluter att Bo ringer när han orkar. 11.2: Barbro ringer. Bo dog i sömnen senaste natt.
Vi samtalade under åren ofta om våra familjer. Ett bättre stöd i livet än Barbro kunde du, Bo, inte få. Tillsammans upplevde ni drygt 56 år av kärlek och förståelse. Barnen Anders och Johanna och barnbarnen Antonia och Micke var alltid i dina tankar. Du var en älskad make, far och morfar. Du var trogen dina vänner.
Bo, tack för din vänskap.

Carl Fredrik Sandelin



Foto: Rabbe Sandelin