Cygnaeus, Uno

f. 12.10.1810

d. 2.1.1888

Sällan har en person genom sin värksamhet så djupt och så välgörande ingripit i ett folks lif och utveckling, som den i början af detta år i Helsingfors aflidne öfverinspektorn för folkskolorna i Finland – pastorn och filosofiedoktorn Uno Cygnæus. Men sällan har också en omfattande verksamhet varit så väl förberedd, så moget genomtänkt och så på fast öfvertygelse bygd som den, hvilken Uno Cygneus genom det af honom grundlagda och under ett fjärdedels århundrade ledde och öfvervakade folkskoleväsendet i Finland utöfvat. En genom vistelse i olika länder samt genom studier och rik erfarenhet vidgad blick och skarpt omdömesförmåga gjorde Cygnæus fullt vuxen den stora uppgift som i hans mannaålder blef honom i hans fosterland anförtrodd.

Uno Cygneus föddes den 12 oktober 1810 i Tavastehus där hans fader var räntmästare vid länsstyrelsen, genomgick trivialskolan i födelsestaden, blef såsom student inskrifven vid universitetet i Åbo år 1827, flyttade med högskolan öfver till Helsingfors, hvarest han promoverades till magister 1836, och invigdes i Borgå till prästämbetet år 1837. Därefter tjänstgjorde han som predikant i Viborg till sommaren 1839, då han kallades till pastor för den evangelisk-lutherska församlingen på ön Sitka i nordvästra Amerika, som då hörde under Ryssland. Dit begaf han sig i september 1839 med ett fartyg, som gjorde färden söder om Afrika och Asien, och han anlände till sin bestämmelseort i maj 1840. På Sitka stannade han i fem år. Hans församling utgjordes af sjömän och andra utflyttade från Östersjöprovinserna och Finland, och han predikade för dem på tre språk: svenska, finska och tyska. Jämte sin prästerliga värksamhet sysselsatte Cygnæus sig här med naturhistoriska studier, och han samlade därunder en mängd naturföremål, som han efter återkomsten till hemlandet skänkte åt universitetet i Helsingfors. Från Sitka företog Cygnæus ofta, för att lära känna folk och natur i dessa främmande trakter, resor till orter på Amerikas västkust och nordöstra Asiens ögrupper. Efter slutad vistelse på Sitka återvände Cygnæus genom Sibirien till Europa. Anländ till Petersburg, stannade han där i tolf år, hvarunder han var lärare och föreståndare först för stadens svenska och sedan för dess finska lutherska församlings kyrkoskola, jämte det han meddelade religionsundervisning äfven i andra lärovärk. Men tillika egnade han sig åt studier i uppfostringsläran och anslogs lifligt af de åsikter om uppfostran och undervisning, som de förnämsta författare i denna vetenskap, Pestalozzi, Fröbel och Diesterweg, hade uttalat. I Finland hade styrelsen mot slutet af 1850-talet vidtagit åtgärder till införande i landet af allmän folkundervisning, och under ett besök härstädes år 1858 uttalade landets storfurste, kejsar Alexander II vid ett sammanträde i senaten sin vilja vara, att Finland skulle erhålla fullständig folkskoleinrättning. Domkapitlen anbefaldes afgifva förslag i saken, och öfver dessa förslag uppmanades sedan hvar och en, som hyste intresse för denna angelägenhet och trodde sig kunna bidraga till dess ändamålsenliga genomförande, att offentligen uttala sina åsikter och anmärkningar. Cygnæus efterkom denna uppmaning, och hans uttalanden i frågan väkte sådan uppmärksamhet, att styrelsen erbjöd honom understöd af allmänna medel för att genom resor i de länder af Europa, där det var bäst sörjdt för folkundervisningen, taga kännedom om densamma, hvarefter han skulle uppgöra förslag till inrättande af folkskolor i Finland. Cygnæus emottog detta uppdrag och besökte i sådant afseende de skandinaviska länderna samt England, Holland, Tyskland och Schweiz. Efter återkomsten afgaf han år 1860 sitt förslag till organisation af ett folkskolelärareseminarium samt folkskolorna i Finland. I detta förslag yrkade Cygnæus, att Finlands folkskola borde så mycket som möjligt erhålla en för det praktiska lifvet lämpad riktning och troget ansluta sig till folkets sedliga och religiösa åskådningssätt – hvarjämte den borde blifva en allmän bottenskola för all skolundervisning i landet, en skola, som skulle besökas af hög och låg, fattig och rik, af presidentens och torparens söner, där alla äro lika – där ståndsskilnaden försvinner och fosterlandets alla barn erhålla samma undervisning. I denna skola borde uppfostran till gudsfruktan och sedlighet vara viktigare än undervisningsämnenas inlärande och för kroppens sunda utveckling och allmän handfärdighet borde sörjas genom undervisning i gymnastik och slöjd. De i detta förslag framstälda åsikterna blefvo i hufvudsak af styrelsen godkända. Cygnæus antogs 1861 till inspektor för folkskolorna i landet och inrättade två år därefter i Jyväskylä det första finska folkskolelärare- och lärarinneseminariet, hvilket han sedan såsom direktor i sex års tid förestod. År 1870 utnämndes han till öfverinspektor för folkskolorna och ledamot af den samtidigt inrättade öfverstyrelsen för skolväsendet i Finland. Landets tre öfriga folkskoleseminarier organiserades under hans inseende: ett svenskt i Ekenäs för lärarinnor 1871, ett svenskt i Nykarleby för lärare 1873 och ett finskt i Sordavala för lärare och lärarinnor 1880. Hos de från seminarierna utgående lärarne och lärarinnorna sökte Cygnæus vid alla tillfällen väcka kärlek till folkskolan och dess höga syftemål. Med aldrig svalnande ifver uppmanade han dem till allvar och trohet vid lärarekallets utöfning, och där han fann håglöshet eller försumlighet, uraktlät han icke att strängt, men tillika kärleksfullt förehålla och varna. De plikttrogna arbetarne funno i honom städse en faderlig vän och gynnare. Arbetsam, ihärdig, gudfruktig, måttlig och enkel i sina lefnadsvanor, var Cygnæus en värdig förebild för dem, hvilka han var stäld att råda och leda. I sina ädla och trägna bemödanden hade han ock glädjen röna den bästa framgång. Det förunnades honom, innan han bortgick, att skåda folkskolan omhuldad i alt vidare kretsar och lofvande de bästa frukter för framtiden.

Uno Cygnæus var en fridens och försonlighetens man. I den språkstrid, som sedan några årtionden söndrat landets inbyggare och väkt så mycken ovilja och så mycket hat mellan landsman, deltog han aldrig. Sin åsikt därom uttalade han offentligen några månader före sin död, vid folkskolemötet i Ekenäs i juni 1887. Han sade, då han öppnade mötet, bland annat: ”Genom omständigheterna har svenskan blifvit mitt modersmål. Likväl kan jag försäkra, att ingen innerligare än jag kunnat fröjda sig öfver finska språkets snabba utveckling. Ett gammalt slagord hör man ofta framhållas: Strid är lif. Kanske har det i visst afseende sin sanning. I andens värld såsom i naturen kunna stormar rensa luften, men hvilka förstöringar, hvilka skador åstadkommas ej ofta genom stormar. I hvarje fall är det ej stormen, utan solen, värmen, det milda arlaregnet, som framkalla växtlighet på fälten, likasom det är enigheten, kärleken, det trägna arbetet, som förläna kif, kraft, styrka inom andens värld. Men hvar är enighet, fredlig samverkan nödig, om ej på skolans, isynnerhet folkskolans fält. Skall vårt arbete på folkskolans område bära frukt, fordras, näst Guds bistånd, att vi arbeta i endräkt och kärlek. Vill någon egna sig åt kamp och strid, vände sig då, utan hat och kil, i saktmod med andans vapen, mot gamla fördomar, mörker, okunnighet, mot synder och laster. Men må enhvar börja först att kämpa mot synden inom sig, mot lidelserna inom eget bröst.” Vid mötet rådde också, sannolikt till stor del i följd af den vördade förmannens kärleksfulla uppmaning, en mycket försonlig stämning mellan mötesdeltagarne; och alla, de må hafva talat finska eller svenska, täflade att hjärtligt betyga ”folkskolans fader” sin tillgifvenhet och hyllning. Mötet i Ekenäs blef det sista offentliga tillfälle, vid hvilket Cygnæus uppträdde. Under hösten samma år aftogo den gamles krafter mer och mer, och den 2 januari 1888 lade han sitt trötta hufvud ned till den eviga hvilan. Den allmänna och storartade hyllning, som egnades Uno Cygnæus vid hans jordfästning i Helsingfors kyrka, vittnade om den allmänna kärlek han åtnjutit och den stora saknad hans bortgång uppväkt. Ju rikligare bildningen i en framtid tränger till alla lager af Finlands befolkning, i desto kärare minne skall vår folkskolas ädle grundläggare och omsorgsfulle vårdare Uno Cygnæus fortlefva hos våra efterkommande.

V.Ö. (Viktor Öhberg)