Cygnel, Ester

f. 31.5.1888
d. 7.1.1986

Den 7 januari 1986 avled lärarinnan, fru Ester Cygnel, född Salin, nära 100 år gammal. Hon var född den 31 maj 1888. Hon hade levat så länge, att hon under sina sista år i tankar och drömmar återvände till fädernehemmet i Vörå.
I Vörå torde hon även enligt jämnåriga kamraters utsago, ha haft en lycklig och ljus uppväxttid. Inga ekonomiska bekymmer fördunklade flickorna Salins barndoms- och ungdomstid i apoteksgården Framnäs i Vörå. Dock - efter studentexamen 1907 då Ester skulle välja levnadsbana, gick det icke så lätt. Hon hade både begåvning och håg att bli skådespelare, men det gick icke.

Nej, det blev ett hospitantår i Nykarleby seminarium. Sedan Ester skaffat sig mera pedagogiskt kunnande vid högre lärarinneseminariet i Lund och deltagit i flera andra kurser var hon lämplig för en tjänst vid Vörå folkhögskola och senare vid Ålands folkhögskola. Vid Östra Nylands folkhögskola hade hon tjänat 1916-20.

Efter detta blev det icke många skolår för Ester, ty 1920 gifte hon sig med Matts Cygnel. Han var då direktör vid Helsingfors Aktiebanks kontor först i Närpes och senare i Övermark till 1954. Under den  tiden hade fru Ester icke andra tjänster än timlärartjänster då och då, men desto mera hade hon tid för ungdomsföreningarna.

Litteratur i alla former intresserade henne, isynnerhet lyrik. Otroligt många dikter kunde hon utantill, och brast det i programmet, hade nog Ester Cygnel en dikt att ta till. Själv hade hon också lätt att uttrycka sig på vers. Vid olika tillfällen kunde Ester Cygnel komma med en ny dikt eller arrangera en sketch eller liknande . Hon försökte lära folk att förstå litteraturen. Det var sällan tråkigt i Esters sällskap.

Sedan hon på äldre dar flyttat till Vasa, var hon under många år "sagotant" vid stadens bibliotek. Med mycket enkel rekvisita, en duk si eller så, ett förkläde rutigt eller randigt och andra enkla ting kunde hon härma och levande göra sagornas figurer för de små. Hon älskade litteratur och ville också gärna själv uppträda. Hon var långt över 80 år, då hon ställde sig på ett bord och läste en dikt vid en julfest.

Jag var i sällskap med henne på en resa till Leningrad i början på 70-talet. Hon hade i sin ungdom besökt vänner, som då bodde på Näset och blev därför chockad, när hon icke fann de ställen hon sett förr. På hemvägen delade vi sovhytt. Mitt i natten vaknade jag av pappersprassel. Det var Ester, som satt på sängkanten och skrev en reseberättelse - på vers. Gråtande beskrev hon sin sorg över det sargade Karelen och Viborg, som vi förlorat, men också över att hon/vi icke fått besöka Edit Södergrans grav i Raivola.
Ester levde i diktarnas värld, gladdes med dem och sörjde med dem. Själv blev hon mycket ensam på sin ålderdom. Maken , sonen, syskonen och många vänner hade gått bort. Hon ensam hade överlevt dem. Hon var gammal, trött och ensam och var nöjd att gå bort.

Stina Geust