f. 14.5.1875
d. 31.7.1950
En människa är säkert lyckligare, om hon i kretsen av ett fåtal vänner förunnas förmånen att kunna uppleva naturens under eller att i fulla drag njuta av konstens rika skatter än om hon umgås med många människor och måhända räknas bland de stora i denna världen men förblir oberörd av livets stämningsstunder.
Åtminstone såg John Dahl saken på detta sätt och anpassade sitt liv därefter. Han var en särpräglad person, djup i sitt tankeliv, tämligen sluten till sin natur och i grund ooh botten känd endast av ett fåtal förtrogna, som han öppnade sitt hjärta för och gjorde delaktiga av sin andes rika skatter.
Hans barndoms värld var tämligen trist och trång, i all synnerhet sedan han hade förlorat sin mor, som hade varit den fasta punkten i tillvaron. I föräldrahemmet i Björköby i Replot fick han inte näring för sin medfödda intellektuella vetgirighet utan tillbragte en stor del av dagen med att knyta not och lappa nät. Men redan under pojkåren strävade hans tankar obändigt mot högre rymder och fjärran hägrande mål, fastän han inte fann någon förståelse för en sådan livssyn i sin omgivning. Detta b1ev honom i längden för tungt och med tre mark i fickan vandrade han en dag som yngling bort från fädernetjället, fast besluten att spränga gränserna för denna snäva värld och forma sin framtid efter sitt eget sinne. Intresset för högre andliga värden behöll han sedan livet igenom och hämtade därur vederkvickelse och styrka.
Det var ett storit steg som John Dahl tog, när han med två tomma händer beslöt att utlbilda sig till folkskollärare och sökte inträde vid Nykarleby seminarium. Nu följde för honom hårda år. Han måste vänja sig vid umbäranden av olika slag, ty någon ekonomisk hjälp fick han inte från sitt hem. Av stor betydelse för honom var den rörande omvårdnad från dåvarande direktorn Z. Schalins och några stadsbors sida, som hjälpte honom fram i tunga tider. Men utöver de ekonomiska bekymren hade han avsevärda svårigheter med att anpassa sig efter seminariemiljön. Han var en särling, i vissa fall en drömmare, och rönte inte den hänsyn från kamraternas sida, som en vek och världsfrämmande yngling i en sådan ställning förtjänade. Många taggar från detiderna satt ännu i ålderdomens dar kvar i hans känsliga sinne. Likväl gav seminarietiden honom ofantligt mycket. Han hade möjligheter att tillfredsställa sin litterära hunger, han kunde studera naturens uppslagna bok under sakkunnig ledning, hans ihåg väcktes för trädgårdsodling tack vare direktor Schalins intresse för denna sak och han inhämtade med sin filosofiska läggning åtskillig värdefull människokunskap under dessa år. Så var han år 1897 färdig att gå ut som folkskollärare och verka till fromma för bygdernas barn.
Det var ett kall som han trivdes med. Han var blid och lugn med sina lärjungiar och tog sig gärna an de svaga ooh bortkomna. Han njöt av att för barnen kunna avslöja naturens hemligheter och prisa Skaparens vishet. Och mången gång åstadkom han en förtätad stämning, när han skildrade någon ideell personlighet eller riktade barnens blickar mot högre mål. Men samtidigt ägde han humorns gudagåva och av den delade han med sig i sin undervisning.
Största delen av sin lärargärning utförde han inom Vasa stads folkskolor, där han tjänstgjorde från år 1900 ända tills han avgick med pension 38 år senare. Under denna tid bekläddes han med flera förtroendeuppdrag bland annat som ordförande för Vasa Lärarkrets. Men också där höll han sig till en trång krets av intima vänner och föredrog att själv stå i skymundan och iaktta andra. Därom vittnar de fina karakteristiker och livsbilder, som han tecknat av vasalärare för 75-årshistoriken över stadens folkskolväsen.
Personligen intresserade han sig mycket för naturen och konsten. I Guds fria natur kände han sig sorglös och han var en stor kännare i synnerhet av växter och fåglar. Det var många upptäckiter han gjorde på dessa områden. Och ett kärleksarbete i naturens sköte kan man kalla hans fritidsstuga och sommarhem, Yxgärdet i Gamla Vasa, som lockade honom ut redan tidigt om våren och höll honom fången till sena hösten. Där vårdade han sina blomster och planteringar med varsam hand och där trivdes de i hans hägn. En av hans vänner har sagt om hans trädgård, att den »var förädlad natur, mjuk, grön, frisk, omväxlande, men den hade intet av ett konstfullt schema eller arkitektoniskt komponerade mönster av rabatter och sandade gångar». Blomster, buskar och träd smög sig efter terrängen och accentuerade den ibland. Det var en högtidsstund att med värden som ledsagare få vandra omkring på Yxgärdet. Endast goda människor kan älska sina blomster som han.
Likartad var hans inställning till konsten. Mycket betydde därvid för honom hans konstnärliga vänner: Teodor Schalin, Matti Haupt, Karl Hedman, Eemil Suihko, Arne Appelgren m.fl. Den förstnämnde skriver i ett brev om hans konstintresse: »Mitt al1männa intryck är att John Dahl hade ett fint naturligt gehör för allt estetiskt. Hela hans läggning var så inriktad, ideell och formligen het av länge otillfredsställd längtan under hårda uppväxtvillkor. Den i Replort bevarade värdefulla allmogekulturen bildade helt säkert underlaget. Vi studerade den gemensamt senare, d.v.s. jag på hans tillskyndan och under hans ledning.»
Också hans maka Ninnis - den trogna livskamrarten - kulturella vyer medverkade härtill. Deras hem rymde också en ovanligt rik samling av gedigna konstverk. John Dahl inte bara njöt av dem utan han umgicks med dem. Han kunde aldrig se sig mätt på blicken i ett konstnärligt utformat öga på ett porträtt eller upphöra att beundra de levande linjerna på en djärvt skuren träskulptur. Hans egen blick värmdes då han betraktade sina blomsterstycken: astrar av Finch, tjärblomster av Auer, och hans händer skälvde av upprörd iver, när han smekte sina själfulla skulpturer av Teodor Schalin, av Matti Haupt, av Donatello. Och vad bättre är - han har sörjt för att hans konstskatter ska bli till välsignelse för framtida släkten.
Genom sitt konstintresse och sin samlariver kom A.J. Dahl också att berika de namnkunniga Hedmanska samlingarna och Österbottens historiska museum, som visade sin erkänsla genom att kalla honom till hedersmedlem av styrelsen. Hans insats på detta område är aktningsvärd. Detsamma gäller hans verksamhet inom samfundet Ostrobotnia Australis, som tillkom på hans initiaitiv.
Och likväl var folkbildningsintresset hans livs stora kärlek. Det har han bevisat genom att tillsammans med sin maka donera huvuddelen av sin förmögenhet till Svenska folkskolans vänner. Han hade av egen erfarenhet lärt sig inse hur kulturellt väckande studieresor kan vara och i enlighet därmed träffade han sina anstalter. Med de medel, som han har hopbragt genom idog strävsamhet och ett utvecklat sinne för detta livets realiteter, har han velat göra det möjligt för folkskolans lärare att företa studieresor till andra länder. På så sätt får kommande generationer skörda frukterna av hans möda. Anders Johan Dahl - vanligen kallade han sig John - var född den 14 maj 1875 och han dog vid fyllda 75 år den 31 juli 1950.
Hans minne kommer att leva i hans gärningar.
Gösta Cavonius