Dahlberg, Ragnar

f. 8.10.1877
d. 7.1.1950

På Ragnar Dahlbergs exlibris ser man en äppelblomma ligga på en uppslagen bok. Bilden är en vacker symbol av de två intressen som dominerade hos Dahlberg, böckernas och blommornas värld. Vintrarna ägnade han den förra, somrarna den senare. Det var en harmonisk kombination, som alltigenom präglade hans personlighet. Utan tvivel hade den uppkommit redan under hans tidiga ungdom i det kultiverade hemmet i Närpes prästgård, där hans far, prosrten Lars Gustaf Viktor Dahlberg blev kyrkoherde år 1886, då Ragnar var nio år gammal. Hans mor, Klara Nystedt var av en gammal åbosläkt.

Ragnar Dahlberg föddes i Åbo den 8 oktober 1877. Han blev student från Vasa finska reallyceum 1896. Efter några års humanistiska studier blev han fil. kand. 1904. Han promoverades till magister vid promotionen 1907. Året förut hade han ingått äktenskap med Hjördis Lagerborg och företagit en kombinerad bröllops- och studieresa till Italien. Hösten 1906 blev han lärare i historia vid svenska reallyceum i Helsingfors. Men redan i december 1900 hade han inträtt som e.o. amanuens vid Universitetsbiblioteket, den inrättning, åt vilken han skulle ägna ett helt livs hängivna arbete. Här avancerade han till äldre underbibliotekarie år 1918. Han ledde i många år bokinbindningen och vinnlade sig om att åstadkomma smakfulla band av hög kvalitet. Härvid gjorde han en insats av bestående värde.

Genom sitt arbete på Universitetsbiblioteket och genom trägna studier blev han förtrogen med bokens historia såsom få i vårt land. Ett särskilt intresse ägnade han reformationstidens tryck i Finland och Sverige och gjorde på detta område synnerligen värdefulla fynd av förut okända, unika tryckalster, som han dels utgav i nytryck, dels behandlade i lärda och instruktiva uppsatser. En annan av Dahlbergs specialiteter var inkunabelforskningen (inkunabler = böcker, tryckta före eller under år 1500), som han ägnade många år. Tyvärr blev hans katalog över bibliotekets inkunabler inte fullbordad. Som finländsk redaktör för Nordisk Tidskrift för bok- och biblioteksväsen, där han publicerade många av sina uppsatser, utförde han ett otacksamt men värdefullt arbete.

Ragnar Dahlberg var bibliognost och bibliofil, bokkännare och boksamlare på samma gång. Det privatbibliotek han under årens lopp med en sällspord kärlek samlade och vårdade, var om både kvantitet och kvalitet av mycket hög klass. Där fanns många av den nordiska boktryckarkonstens rariteter och sällsyntheter i nordisk skönlitteratur och historia, alla bundna i stilrena, många i praktfulla band.

Sitt intresse för frukt- och blomsterodling var Dahlberg i tillfälle att i rikt mått tillfredsställa på sin vackra skärgårds ägenhet Örnäs på Herrnansö i Ekenäs skärgård. När detta under senaste krig blev i grund förstört och kriget bortryckte den ena av hans söner, hade han svårt att finna sig tillrätta i livet. Förlusten av Örnäs blev dock i någon mån ersatt, då han inköpte en ny lägenhet, Dragontorp vid Pojoviken.
Sedan år 1922 var Dahlberg ledamot och sedermera under många år ordförande (senare viceordförande), i Nylands fruktodlarförenin:g. I Blomsterodlingens vänner i Finland var han viceordförande från år 1932. I dessa föreningars facktidskrifter »Pomona» och »Från blomstergården», som han under många år redigerade, publicerade han sakkunniga uppsatser om sina rön och iakttagelser som frukt- och blomsterodlare.

Ragnar Dahlberg var varmt tillgiven alla svenska strävanden och han gav ofta både i ord och gärning uttryck åt sin kärlek till svenskt språk och svensk kultur. Han var också intresserad medlem i många svenska kulturföreningar. I Svenska litteratursällskapets styrelse invaldes han år 1918 och blev samtidigt sällskapets arkivarie. Denna befattning, som var förenad med skötseln av sällskapets Runebergsbibliotek och -arkiv, handhade han med stort intresse till sin död den 7 januari 1950. År 1945 blev Dahlberg kanslerssekreterare i Åbo akademi, vars framgång alltid låg honom varmt on hjärtat. I Söderström & Co :s direktion var han styrelsemedlem.

Ragnar Dahlberg var ovanligt kunskapsrik på många olika områden. Med sitt fenomenalt goda minne var han ett »levande lexikon», som kunde ge svar på frågor i nästan vilket ämne som h elst. Han var därtill en glad sällskapsmänniska med ett aldrig sinande förråd av muntra historier, anekdoter och diktcitat. I hans sällskap hade man aldrig långtråkigt. Han var en god och glad människa. Under de senaste åren blev glädjen genom de dystra erfarenheterna starkt dämpad, men det goda gemytet lyste alltid igenom. Som kamrat och vän var han utan vank och tadel.

P.Ng.