Diederichs, Carl von

Då Carl von Diederichs år 1906 tillträdde tjänsten som redaktör för Björneborgs tidning, kunde han själv knappast ana, att hans redaktörskap skulle komma att omfatta den långa tidsrymden av 46 år. Det är ingen sinekur att vara redaktör vid en liten tidning för en liten grupp svenskar i förskingringen. Arbetet är synnerligen mångsidigt, redaktören skall börja med annonsanskaffning och sluta med korrekturläsning och syssla med allt, som rymmes där emellan. Med själ och hjärta lade sig von Diederichs i alla dessa detaljer, han blev med tiden ett med sin kära tidning. Carl von Diederichs besatt ett klart omdöme om en tidnings innehåll. Hans egen penna löpte lätt och ledigt och han var synnerligen mån om att uttrycka sig korrekt. En dålig tidningssvenska var för hans känsliga sinne en så stor styggelse, att han nedlade mycken möda på att försätta det tryckta i en tadelfri och vacker form. På jakt efter tryckfel var han ständigt och det behövdes minsann, ty det hände rätt ofta att ingen enda av tryckeriets sättare var bevandrad i det svenska språket.

En mäktig lyrisk ådra rann i djupet av hans själ. En kvällspromenad ute i staden och han fångade vackra naturstämningar, som han under nattens lopp omsatte i bunden form och följande dag publicerade i tidningen. I diktsamlingen »Ur spalterna>> har en mängd lyckade tillfällighetsdikter utgivits i bokform.

Redaktören var mycket mån om att hans tidning skulle fylla höga kulturella anspråk. Nyutkommen litteratur recenserades ofta mycket ingående. Utställningar av olika slag, teaterföreställningar och konserter fingo sin rundligt tilltagna andel av tidningens spalter. Redaktören själv var kommissarie vid ett flertal utställningar och han satt som medlem av direktionen för Porin näyttämö. Den finska teatern uppbars hängivet av den svenska tidningen.

Svenskarna i Björneborg äro för fåtaliga för att kunna göra sin röst hörd i politiskt avseende. Man har ingen annan utväg än att taga kontakt med de stora finska partierna. Det var självfallet att den förhandlingsvane redaktören skickades i elden, då det gällde det grannlaga samarbetet med det finska samlingspartiet. Trots den dagliga kontakten med den finska majoriteten, trots det ständiga åhörandet av dess propaganda och trots den omfattande insynen i dess motiv och ställningstaganden, har det dock aldrig varit fråga om någon dagtingan med de svenska kraven.

Redaktör von Diederichs var en av stiftarna av Svenska klubben, han var ordförande för Svenska folkpartiets lokalavdelning, han var ombud för Svenska litteratursällskapet, han tillhörde folkpartiets centralstyrelse och han var medlem av Finlands svenska folk ting, kort om gott, han var den centrala personen för de svenska strävandena i Björneborg. Glatt och villigt åtog han sig de arbetsdrygaste uppdrag, blott dessa på något sätt främjade svenskheten.

Det var klart att tidningsarbetet, oaktat dess mångsidighet, icke gav ett tillfredsställande pekuniärt utbyte. Redaktören måste ty sig också till ett annat levebröd, en tjänst vid Björneborgs gamla sparbank. Så länge sparbanken var belägen nära intill tidningsbyrån, gick det väl an, men sedan den flyttat till sin egen fastighet längre bort och dess omsättning ökats enormt, blev det mycket påkostande med två tjänster. Då syntes »Kalle Bråttom» med hastiga steg skynda från den ena arbetsplatsen till den andra. slutligen blev det klart att han icke kunde sköta två tjänster samtidigt. För hans läggning var valet givet: han lämnade den mera inbringande banktjänsten och höll sig blott till sin kära tidning. Så runno åren hän under ständigt idogt arbete och ständig hård kamp. Den åldrande mannen fann huru den ena efter den andra av hans vänner bäddades ner i gravens mull. Det kändes så vemodigt att avfatta nekrologer över dem. Vem blir den nästa? var blott en retorisk fråga, som han riktade till mig sommaren 1952, då han nyss lagt sista handen vid en dödsruna. Han anade svaret. Men ännu ville han uppleva en högtidsstund. Såsom Björneborgs tidnings representant satt han på pressläktaren, då de olympiska spelen öppnades. Då njöt han i fulla drag av livet, men knappt hade fanfarernas eko hunnit ljuda världen runt, förrän han i tyst ensamhet övermannades av döden. Svenskarna i förskingringen hade förlorat en av sina hängivnaste kämpar.

H. L.

MEDITATIONER
på gatan
8.3.1951

Här har jag vandrat och vandrat,
vandrat i år efter år.
Hur välbekant är ej gatan
längs vilken mi n kosa går!
Jag känner vart skådefönster,
vart anlete är mig bekant
och synen är jämt densamma,
har sällan en variant.
Dock nej - så mången jag saknar
som mött mig förr på min stråt:
de skördats av liemannen
och färjats av Charons båt.
Jag ser för min blick dem alla
som trampat gångbanans grus:
de gå som förr vid min sida
längs längan av gatans hus,
de möta mig bakom hörnet
och ge mig en vänlig nick.
»Se bara, du vandrar här ännu!»
jag läser i deras blick.
»Dock måste du även lämna
en dag både id och härd -
kanhända då någon dig följer
som du oss i tankens värld.»
»Kanhända att någon då finnes
som dig i sitt minne gömt -
kanhända alls ingen dig minnes,
att alla dig glömt.»

Carl v. Diederichs