Donner, Henrik Otto

Född: 16.11.1939 i Tammerfors.
Död: 26.6.2013 i Jakobstad

”Knappt leker mört, knappt hoppar lax, knappt blåses vintern ut…” Sibelius och Erik Axel Karlfeldts Fridolins dårskap är min första musikaliska association när chocken lagt sig efter budet: Henrik Otto Donner har drunknat vid sin segelbåt i Jakobstad. Sången var en gemensam favorit bland manskörsklassiker.
Sista gången vi sågs var på Akademiska Sångföreningens 175-årsjubileum i våras. Otto var dirigent för kören 1969–1976. Medlem i kören hade han blivit redan 1959.
– Erik Bergman ringde mig och sa att han hade hört att jag var en begåvad kille och ”nu ska du bli vicedirigent i Akademen”.
Det var många som i slutet av 1960-talet förundrade sig över att avantgardisten och jazztrumpetisten Henrik Otro Donner åtog sig uppdraget att lotsa den konservativa akademiska kören mitt under brinnande studentrevoltstider. Donner hade ju klart profilerat sig som intellektuell vänster.
Själv har han förklarat att han dels hade ärftlig belastning – hans morfar Olof Wallin hade dirigerat kören på sin tid, dels såg han som sin uppgift att göra kören mera samhällstillvänd, inte politisk, men han ville att repertoaren skulle spegla strömningarna i världen. Samtidigt accepterade och uppskattade han körens – och musikens – sociala funktion.
Ursprungligen hade Henrik Otro Donner tänkt sig att bli ingenjör eller läkare, men julen innan han skrev studentexamen beslöt han att ge musiken en chans. Han hade spelat trumpet några år, men saknade teoretisk underbyggnad. Piano hade han inte spelat alls, så det blev lektioner morgon och kväll för pianistmodern, under tio dagar. Och tack vare Nils-Eric Fougstedts vidsyn godkändes han vid inträdesprovet.
Fougstedt såg Donners särart och begrep att han var van att inhämta kunskaper på egen hand, läsa i böcker, förstå sammanhang.
– Vi gjorde t.ex. generalbas på tre veckor. Han förklarade att generalbas är mycket enkelt. Det gäller att följa tio regler och sen lita på sitt öra.
På ett och ett halvt år hade Donner fyllt sina teoretiska luckor och kunde gå in för kompositionsstudier på allvar. Samtidigt som han försörjde sig som jazztrumpetist.
– Före 1961 hade jag inga nya musikambitioner. Jag ville lära mig att skriva filmmusik och musik för radio och teve, det skulle bli mitt levebröd – och här har väl ambitionerna uppfyllts, sade han med spjuver i blicken, en eftermiddag år 2000.
Otto Donner var en i särklass stimulerande samtalspart. Intelligent i analyserna, uppfriskande fri från allmänt vedertagna ”sanningar”, frispråkig men generös mot både belackare och anhängare, full av humor.
Joonas Kokkonen, pompös förgrundsfigur i musiklivet, fick sig en rejäl avrivning när vi kom in på Teosto och upphovsrättsfrågor. Donner uppskattade honom som lärare i komposition, men musikpolitiskt gick deras åsikter skarpt isär. Professorn i musikvetenskap Erik Tawaststjerna fick sig samtidigt en släng.
– Tawaststjerna var en enormt fängslande föreläsare, men när jag höll mitt seminarieföredrag om György Ligetis analys av Boulez Structure så somnade han!
Kultur med stort K gillade Otro Donner inte, men Ligetis matematiska vindlingar stimulerade. Donner hade besökt Ligeti i Wien några gånger i början av 1960-talet.
Andra profeter på 1960-talet var Terry Riley och teatermannen Ken Dewey. Tillsammans gjorde de tre experimentglada herrarna en happening kring Senatstorget och Salutorget 1963: Street Piece Helsinki.
Donner var också en av centralfigurerna vid de legendariska barnkammarkonserterna på 1960-talet, då man ville ta udden av den traditionella konsertformen. Några år var han anställd vid Rundradions Teateravdelning, sen chef för Yles finskspråkiga underhållningsavdelning. I december 1966 grundade han, tillsammans med Chrisse Schwindt och Atte Blom skivbolaget Love Records, repertoaren speglade samtidens idéströmningar och de gamla konservativa aktörerna utmanades.
Henrik Otto Donners betydelse för det finländska musiklivet? Större och bredare än de flestas! Som utövande musiker: Otto Donner Treatment grundade han redan 1969. Som visionär i otaliga förtroendeuppdrag. Som producent: ända till slutet arbetade han i sin studio i Ekenäs.
Musikaliska höjdpunkter? Jag väljer albumen Strings (1976) med saxofonisten Juhani Aaltonen och More than 123 med Dave Lindholm (2010). Verket XC för sopran, blandad kör plus kammarensemble, text Ezra Pound (1969). Och Diktoniustonsättningen Jaguaren för manskör, flöjt och cello (1973).
Det han gjort lever vidare, men hans spjuveraktigt skarpa kulturomdöme blir svårt att undvara.

Lena von Bonsdorff