Ehrstedt, Caj

✻ 13. 11. 1937 i Kimito
† 8.2. 2015 i Ekenäs

I hela Svenskfinland är Caj Ehrstedt känd som bondsonen från Kimito som blev operasångare. Han gjorde många konsertturnéer runt om i landet och skaffade sig en grundmurad popularitet. Många minns med speciell värme den sista stora turnén där han presenterade Lina Sandells psalmer. Han stod i kyrkgången, nära sin publik, och berättade om Lina Sandells liv. Innerligt sjöng han hennes psalmer och han inbjöd publiken att sjunga med. Då märktes det tydligt att folkskolläraren och folkbildaren samsades väl med operasångaren.
Det var folkskollärare Kimitopojken först tänkte bli. Sångpedagogen Georg Tarvos vid Nykarleby seminarium upptäckte att den unga seminaristen hade en fin lyrisk tenorstämma.
Lektor Rafael Ahlbäck fostrade honom till kvartettsångare och lät honom dirigera seminariekören. Så öppnades dörren till musikens värld för Caj och hans ambitioner växte. Han sökte lärartjänst i Kyrkslätt och började samtidigt ta sånglektioner av Antti Koskinen i Helsingfors. 1964 debuterade han som Rodolpho i La Boheme på Nationaloperan. Sin debutkonsert gav han i Helsingfors 1966.
Med den djärvhet och målmedvetenhet som var så utmärkande för Caj begav han sig till Milano och Wien för att studera solosång.
Mellan åren 1967 och 1972 var Caj tenorsolist vid Stockholmsoperan. 1972 flyttade familjen Ehrstedt till Oslo, där Caj engagerats som tenorsolist vid den Norske Opera. Han verkade också som lärare i sång vid Statens Teaterskole i Oslo.
Caj har även skapat sig ett namn som kördirigent. När han började sin lärargärning i Kyrkslätt tyckte han att det fanns en social beställning på en manskör i bygden, kulturlivet hade ännu inte riktigt tagit fart efter Porkalaparentesen. Med outtröttlig energi ringde han runt för att övertala tänkbara sångare att ansluta sig – och så grundades Kyrkslätts Manskör 1962. När Caj övergav katedern för tiljorna fortsatte han att stödja kören genom att uppträda som solist vid körens 20-, 25-, 30- och 40-årsjubileumskonserter.
I Ekenäs ledde han en tonbildningskurs vid medborgarinstitutet 1991 – 92. Så lades grunden för en helt ny blandad kör som fick namnet Cajorna och leddes av Caj i ett decennium. Cajorna gav regelbundet konserter, gjorde turnéer också utomlands, spelade in två cd-skivor och medverkade i några TV-program
1994 startade Caj Soldatkören vid Nylands brigad, en verksamhet som han ledde fram till år 2002. En av höjdpunkterna var nog uppträdandet för kung Carl XVI Gustaf i augusti 1996.
I september 2002 mottog Caj ett nödrop från Ekenäs Manskör, som saknade dirigent. Caj tog sig an utmaningen att väcka nytt liv i den tynande kören och redan hösten 2003 gav kören en bejublad konsert kring vildmarkspoeten Dan Anderssons visor. Bellmanskonserten i Ekenäs bollhall 2005 samlade en publik på 1 200 personer. Hösten 2007 då Caj fyllde 70 år slutade han som kördirigent och tog istället fram sitt dragspel.
Som konstnär gav Caj alltid sitt yttersta. När det gällde musiken och sångarkarriären var han perfektionist. Han kunde inte göra någonting halvdant. Kanske det var det självutgivande konstnärskapet som gjorde honom till en så unik vän. Han var van att bjuda på sig själv. Det gjorde han också som vän. Under alla åren i Oslo höll han kontakten med vännerna hemma i Finland vid liv.
När han som pensionär slog sig ner i Ekenäs samlade han de gamla vännerna omkring sig. Han hade en märklig förmåga att få vännerna från seminarietiden och från läraråren i Kyrkslätt att uppleva sig som utvalda och nära hans hjärta. Hans blick var rak och stadig, han fick dem han talade med att känna sig sedda. Gärna delade han ut sina bamsekramar. En gång blev han så entusiastisk att han kramade av ett revben på vännen Östen. Hans stadiga handslag kunde ändå vara ömsint. Aldrig gjorde han mina artroshänder illa.
Det förekom mycket skämt och skoj i umgänget, ofta och hjärtligt skrattade vi. Vi talade om allt som hör livet till, både ljuset och skuggorna. Vi kände oss glada och vitaliserade efter en stunds god samvaro. Kroppen mådde också väl för Caj var en gudabenådad kock. Oförglömliga blev måltiderna i sommarköket, Cajs ”Ristorante del Mare”, i Kimito.
Cajs stora varma hjärta hade alltid rum för nya vänner. Han rotade sig i Ekenäs och var i många sammanhang en centralgestalt. Som musiker och dirigent var han en effektiv marknadsförare, men han kombinerade denna effektivitet med ett stort mått av ödmjukhet. Därför var det lätt att komma honom nära.
Caj lämnade ingenting oavslutat eller i oordning efter sig. Han såg till att allting var i perfekt skick i den älskade sommarstugan vid Träsköfjärden. Han gick igenom hela sitt digra musikarkiv. Inte ett notblad, inte ett konsertprogram, inte en inspelning befinner sig på fel plats.
Caj var ett makalöst energiknippe, han strålade av hälsa och han var stark som en björn. Så minns vi honom, vi, hans otaliga vänner. Men jag minns också det sista mötet, en dryg vecka innan han dog. Då hade en svår sjukdom med skrämmande snabbt förlopp förött hans krafter, men hans inre kärna var frisk. Hans värme, hans kärlek och hans själsliga styrka var obruten. Humorn glödde djupt inne i hans trötta blick.
Värdigt och med stilla ödmjukhet mötte han döden. Han väntade tills alla tre söner hann hem. Med hustrun Eva och sönerna Peter, Björn och Christoffer runt sitt viloläger, omsluten av den familjegemenskap som betydde mer än någonting annat för honom, kunde han ta farväl av ett rikt och meningsfyllt liv. Sakta avtonade musiken omkring honom.
Ända sedan jag nåddes av budet att Caj har gått genom den osynliga dörren har Erik Gustaf Geijers vackra dikt tonat i mitt hjärta. Caj brukade sjunga den. Kanske det nu är hans sätt att säga farväl?

Tanke vars strider blott natten ser
Toner, hos Eder om vila den ber
Hjärta, som lider
Som lider av dagens gny
Toner till Eder
Till er vill det fly

Tove Fagerholm