Ek, Göran

Egentligen känns det helt overkligt att den mångårige reportern på Hufvudstadsbladet, Göran Ek, nu tystnat för gott. Med sin stora kroppshydda, sitt glada humör och sin rappa replik brukade han fylla upp varje rum han steg in i.
Göran dog natten mot den 20 augusti 2013 i sviterna efter en lungoperation.
Att Göran Ek blev journalist var en stor slump. Efter studentexamen vid Borgå Lyceum 1959 och fullgjord värnplikt smakade inte studierna i juridik vid Helsingfors universitet.
En dag 1961 mötte Ek sin kamrat från det militära, Göran Wallén, utanför Hufvudstadsbladets redaktion på Mannerheimvägen. Ek ondgjorde sig över sina studier medan Wallén berättade om sitt nya drömjobb som reporter på Hbl-sporten.
Husis har brist på folk, gå bara upp och anmäl dig, uppmanade Wallén.
Redan följande dag gjorde Göran Ek sin första reportertur på sporten där han arbetade de första åren. Han var bland annat på plats när den första stafettkarnevalen arrangerades 1961.
Senare skulle Göran på nytt inkallas till sporten när stora tävlingar avgjordes, som OS i Moskva 1980 och friidrotts-VM i Helsingfors 1983.
Under 36 år på tidningen hann han göra det mesta, som nyhetsreporter, redigerare av första sidan, chef för ekonomiavdelningen och korrespondent i östra Nyland. Bäst minns läsarna säkert Göran för hans veckoslutsläsning under vinjetten ”Sju dagar”. Inga gränser fanns för uppfinningsrikedomen då han valde ämnen. Höjdpunkterna var reportageresorna till apartheidens Sydafrika, ett Sovjet i sönderfall, och diktaturernas Sydamerika bland annat.
Men oftast gällde det att hitta aktuella och udda reportage i hemlandet. När politiken genomsyrade kulturlivet avslöjade Göran var skådespelarna på Svenska teatern hörde hemma politiskt. Det blev för mycket till och med för Opinionsnämnden för massmedier, som gav Hbl en anmärkning vilket grämde chefredaktör Jan-Magnus Jansson mycket. Han satte en ära i att gå fri från anmärkningar.
Mot slutet av sin reportertid koncentrerade sig Göran allt mer på reportage om sina två mest kära hobbyer: jakt och fiske. I sin veckospalt skrev han insiktsfullt om nya trender, miljöaspekter och förändringar i lagstiftningen.
Även om han var en ivrig jägare hade Göran den största respekt för vapen. Han hade under krigen som mycket liten pojke sökt skydd i trånga bombskydd. Det var en upplevelse som präglade honom för resten av livet. När Göran sade sig avsky krig talade han direkt från hjärtat.
Också efter arbetsdagens slut var Göran en populär sällskapsmänniska som engagerade sig i journalisternas intresseföreningar. Fortfarande talar man inom Finlands svenska publicistförbund lyriskt om de legendariska julfesterna som han arrangerade i egenskap av klubbhövding 1963–1974.
Och under en tid när facklig aktivitet var en sällsynthet på redaktionerna engagerade sig Göran i Finlands journalistförbund. Han satt i styrelsen 1967–1977.
I många år var jag rumsgranne med Göran. Det var en garanti för att arbetsdagen aldrig blev tråkig, aldrig gick på rutin. Även om arbetsledningen kanske inte applåderade allt som hände behövde ingen frukta att Göran skulle missa en leverans.
När Sju dagar skulle ombrytas på fredag eftermiddag kunde man lita på att materialet var klart, även om det många gånger förutsatte att Göran dök upp på redaktionen klockan sex på morgonen för att bli klar i tid.
Som så många journalister behövde Göran Ek en tickande deadline för att få ut det bästa av sig.
I många år fungerade Göran som korrespondent för tidningar i Sverige, bland annat Veckans affärer. Efter pensioneringen 1997 var han också en flitig medarbetare i Jaktjournalen. Vid sidan av jobbet på tidningen var familjen och sommarstället på Kejvsalö i Pernå de fasta punkterna i Görans liv. Med åren blev Kejvsalö allt viktigare.
Förra hösten var det meningen att Göran och hustrun Kerstin skulle fira guldbröllop, de vigdes 1963. Nu blev det inte så. Förutom av Kerstin sörjs Göran Ek av sönerna Anders och Johan samt sex barnbarn.

Staffan Bruun