Eklund, Ole

Ole Eklunds bortgång vid endast 47 års ålder den 2 november 1946 berörde hela vår finlandssvenska folkstams liv i en mångfald av dess yttringar och betydde, framförallt på det naturvetenskapliga området, en kännbar förlust också utanför denna folkstams krets både inom och utanför vårt land. Ty under sin i år räknat korta levnadsbana hade Ole Eklund hunnit utföra en sällsynt mångsidig och trots detta lödig och gedigen gärning. 

Ole Eklund föddes i Korpo 1899. Han tog studenten 1916, blev fil. kand. 1925 och fil. dr 1931. 1927 utnämndes han till äldre lektor i biologi och geografi vid Svenska Lyceum och 1933 blev han docent i botanik vid statsuniversitetet i Helsingfors. Både hans vetenskapliga och pedagogiska verksamhet kom dock att gestalta sig betydligt vidlyftigare och även betydelsefullare än dessa knappa data ger vid handen. Hans pedagogiska insats inskränkte sig ingalunda enbart till docenturen och den ovannämnda äldre lektorstjänsten. Han hade därjämte tidtals hand om undervisningen i sitt fack även i andra skolor och han fick med åren rykte om sig att vara en lärare, som kunde inge respekt hos eleverna och planta in vetande i dem samtidigt som han stod på kamratlig fot med dem.

»Gossen» var elevernas smek- eller öknamn för honom, och det vittnar ju vältaligt om det sistnämnda. Men än viktigare än denna hans lärargärning var förvisso det värv han utförde i det fria folkbildningsarbetets tjänst som populärvetenskaplig föreläsare. Här har, senast under Svenska Finlands Folktings fullmäktiges kulturdagar, efterlysts ett närmande mellan våra svenska vetenskapsmän och den stora allmänheten, varigenom vetenskapens svårtillgängliga värld skulle åtminstone i någon mån kunna öppnas för menig man och forskningens betydelse och värde sålunda uppenbaras för honom. 

Ole Eklund hade redan länge för sin del sörjt för ett sådant närmande. Hans geniala, medryckande föreläsningar, som kunde förstås av envar utan att den vetenskapliga sanningen någonsin eftersattes, hörde till de mest efterfrågade och livligast besökta föreläsningstillfällena överallt i våra svenskbygder. Och Ole Eklund sparade sig icke när det gällde att tillfredsställa det behov som här uppenbarligen förelåg. Hans populärvetenskapliga skriftställargärning kan även hänföras till denna del av hans pedagogiska verksamhet. Han hade det skrivna ordet i sin makt lika väl som det talade. Säkerligen hör den mångfald populärvetenskapliga artiklar han genom åren publicerade i olika pressorgan till de bidrag som den stora allmänheten ivrigast anammade. 

Hans naturliga och samtidigt klara framställningskonst, kryddad med en nästan pojkaktigt uppsluppen humor, gjorde de mest svårfattliga vetenskapliga problem begripliga för läsaren. Också ett par ungdomsböcker, där en överdådig fantasi förbindes med minutiös vetenskaplig noggrannhet, fick han tid att utgiva. 

Utåt är det nog främst genom denna sin folkliga fostrargärning i tal och skrift som Ole Eklund blivit känd. Det är sist och slutligen inte så många som viss:e och som ens nu vet, att hans tyngst vägande livsverk genom åren växte fram under otroliga mödor under nätter, stulna från sömnen under de arbetsjäktade terminerna, och under sommarferiernas trägna exkursioner med »Arken» i Skärgårdshavet och någon gång över till Estland. Det var hans växtgeografiska forskningar, i många stycken epokgörande. De blev aldrig slutförda, men han hade dock hunnit föra dem så långt, att arbetet torde kunna avslutas efter hans död.

Han hade publicerat ett 90-tal avhandlingar och uppsatser i ämnet under arbetets gång och hans märkliga slutledningar har uppmärksammats även utomlands. Vad Ole Eklund här utfört hör till det som består, som håller att lägga in som en betydelsefull sten i det stora, ständigt växande, ständigt sig förnyande bygge som heter vetenskapen. 

För Ole Eklunds stormande temperament och mångfrestande natur var denna krävande verksamhet dock icke nog. Efter inbördeskriget hade han känt sig solidarisk med den vita idén, men då lapporörelsen med trettiotalet dök upp fick han anledning övertänka de politiska problemen på nytt, och i decenniets början inträdde han i det socialdemokratiska partiet genom Helsingfors Svenska Arbetarförening, I denna förening och i Finlands Svenska Arbetarförbund verkade han med sin sedvanliga energi intill tiden efter vapenstilleståndet, då han, missnöjd med soc. dem. partiets krigstida politik, överflyttade till de svenska folkdemokraterna. Han var då redan svårt märkt av den hjärtsjukdom som inom kort skulle ända hans liv, men han tvekade likafullt icke att påtaga sig nya arbetsuppgifter, om han ansåg sig därmed kunna främja en sak han fann god. Sålunda ägnade han in i det sista sina krafter åt Samfundet Finland-Sovjetunionens svenska verksamhet och stod ända till sin död kvar som chefredaktör för dess svenskspråkiga organ Kontakt. 

Ehuru Ole Eklund var mäktig fullkomligt otroliga arbetsprestationer var han ingalunda typen för den hopbitna pliktmänniskan och arbetsmyran. Han hade en rasande god aptit på tillvaron både när det gällde dess allvarliga uppgifter och dess glädjeämnen. Så kom det sig att denne arbetsöverhopade man i vänkretsen var känd som en förträfflig gluntsångare, som en makalös författare av hyllningsrim när någon i laget fyllde år, som virtuos på sång och överhuvudtaget överdådig mästare i den sköna konsten att njuta det flyende ögonblicket, och hjälpa andra att göra detsamma. Vetenskapsmannen Ole Eklund visste förvisso, att den mänskliga fysiken icke kan uthärda så obarmhärtiga påfrestningar, så ständigt forcerat slitage, som det han utsatte sin egen fysik för. Men hans obändiga vilja att spränga de begränsningar naturens lagar sätter för våra möjligheter drev honom till en verksamhet, som blev hans ära men även hans död. 

Det är fåfängt att klandra denne andens vulkan för att så ha gett ut sitt allt i en enda våldsam och kort eruption och inte övat måttans och sparsamhetens dygder. Vi har större skäl att uttala vår erkänsla för vad han skänkte samtid och eftervärld.

G.M.