F. 17.6.1916
D. 27.6.1999
Tonsättaren, professor Einar Englund avled i hjärtproblem den 27 juni 1999 efter en dryg veckas vistelse på sjukhus på Gotland. Englund hade fyllt 87 år den 17 juni.
Einar Englund började sin musikerbana som lovande pianist, men kriget avbröt hans karriär för flera år.
Efter kriget studerade Englund pianospel och komposition vid Sibelius-Akademin, och därefter på studieresor I många europeiska länder och i USA. De två första symfonierna, komponerade 1946 och 1948, förde in någonting nytt I det finländska musiklivet.
Symfonierna representerade en både modernistisk och nyklassisk stil som lösgjorde sig från det tidigare förhärskande nationella och romantiska tonspråket. Englunds viktigaste förebilder var lgor Stravinsky, Bela Bartók och Dmitrij Sjostakovitj.
Kriget fanns som en bakgrundskraft I Englunds första stora verk, men det är först den tredje symfonin från 1971 som är hans egentliga krigssymfoni.
Einar Englund utvecklade en sällsynt mångsidighet som musiker. Han uppträdde flitigt som pianist, inte bara med sina egna pianokonserter utan också som ackompanjatör åt sin hustru, chansonsångaren Maynie Siren. I sin tonsättargärning sökte sig Englund utanför konsertmusikens ramar med skådespels- och filmmusik, som Kinesiska muren och Den vita renen.
Englund verkade som lektor i komposition vid Sibelius-Akademin och I tjugo års tid skrev han musikkritik i Hufvudstadsbladet, som en emellanåt ettrig och ofta välformulerad skribent.
Under 1960-talet var Englund en tyst tonsättare. Han reagerade starkt negativt på den tidens trender med dodekafoni, serialism och så kallade barnkammarkonserter. Han förblev sin stil trogen livet ut I sin musikantiska och nyklassiska grundhållning till kompositionsarbetet.
Det musikantiska, rytmiska och hantverksmässigt gedigna draget går som en röd tråd genom Englunds alla verk.
Han kunde uttrycka sig mycket polemiskt om sådan musik som han uppfattade som "dålig", och han var inte heller nådig mot många av de egna mindrestycken som han känt sig tvungen att komponera enbart för brödfödans skull under det njugga 50-talet.
- Det skall komma ur själens djupaste skrymslen. Det är en oerhört allvarlig sak att komponera, sade Englund i Hbl:s 80- årsintervju den 17 juni 1996.
Stommen i Einar Englunds produktion utgörs av sju symfonier, två pianokonserter, en violinkonsert, en flöjt- och en klarinettkonsert. Också kammarmusikproduktionen har sina pärlor, medan pianoverken intar en speciell plats genom Englunds egen gärning som pianist och improvisatör. Under pseudonymen Marcus Eje skrev han lättare låtar och chansoner.
Klarinettkonserten från 1991 blev Englunds sista verk. Hans memoarbok I skuggan av Sibelius - fragment ur en tonsättares liv publicerades 1996. I februari 1999 erhöll han Pro Musica-priset.
Einar Englund föddes i Ljugarn på Gotland. Han hade en finländsk fader och en svensk moder. I Helsingfors bodde Englund med sin familj i långa tider i konstnärshemmet Lallukka. Under somrarna återvände han till sin födelseort tillsammans med sin hustru.
MIKAEL KOSK