Ericsson, Christoffer H.

Christoffer H. Ericsson, bemärkt och färgstark antikorienterad kulturhistoriker och specialist på fartyg, segling och konsthistoriska föremål, avled i Helsingfors den 6.8. 2009 i sitt nittionde år. Han var född där den 5.3.1920.

Av sina föräldrar, som han förlorade tidigt i en bilolycka, ärvde han konstnärliga anlag och en välsituerad Björnbergsk bakgrund. Redan före krigen fascinerades han av romersk arkeologi under rikssvensken Axel Boethius ledning, en släkting. Men krigsupplevelserna i JR 10 och kustförsvaret, där han sårades två gånger, ställde om hans liv. För några år kom han att förena författarskap och teckning, inledda med den fina debutboken Vindslitet (1942), med familjeliv, gästspel i rederinäringen och skötseln av ett litet båtvarv, och med segling, både långfärder och kappsegling. Han var aktiv som uppskattad sekreterare för Sjöbjörnarna, redaktör för Frisk Bris, sedermera stiftare av 5-metersförbundet, och han utsågs till hedersmedlem av NJK. Ett av hans många båtförvärv var Daphne, efteråt bekantare i vännen Göran Schildts ägo. Han rustade egenhändigt upp ett gammalt skärgårdstorp på Andersholmen, och senare en stuga inomskärs.

På 1960-talet började han inrikta sig på akademiska studier, först manifesterade i boken Grekernas gyllene väster (196 ), som bland annat ledde till insatser för ett sjöhistoriskt museum i Helsingfors och å andra sidan till en doktorsavhandling (1980) om italiensk renässansarkitektur. Han verkade en tid som biträdande professor i konsthistoria i Jyväskylä och som docent vid Åbo Akademi och Helsingfors universitet, och förlänades professors titel. Med stort intresse stödde han det nybildade finska Atheninstitutets verksamhet. Hans romerska anknytningar yttrade sig nu i flera vetenskapliga och mera populariserande skrifter om den grekisk-romerska antikens förhållanden, särskilt marin teknik och artefakter. Han organiserade och deltog i olika kulturresor till Italien, Grekland och Turkiet. Samtidigt ägnade han en anmärkningsvärt omfattande publicistik åt Östersjöns sjöhistoria och även åt personhistoria, ibland i mera fiktiv form. En stor del av sina privata samlingar donerade han till offentliga institutioner. På alla dessa sektorer fortsatte han att arbeta outtröttligt fram till sin sista sjukdom, som bröt honom ned.

Toffy Ericssons nästan otroliga dynamik på så många olika håll stöddes av ett djupt intresse för människan som kulturvarelse. Han var generöst vidöppen för sina vänner, alltid beredd att ingripa och underhålla umgänget med målande anekdoter. Vare sig han önskade det eller inte låg det mycket av renässansmänniska i honom. Ett släkte som håller på att dö ut.

HOLGER THESLEFF, BENEDICT ZILLIACUS