Eriksson, Folke
✻ 21.1.1926
† 27.2.2015
På utbredda vingar svävar en havsörn över Dalens by i Dragsfjärd en vårdag 2015. En mörkklädd skara människor har samlats utanför ett rött tegelhus beläget på en höjd över den närbelägna insjön. Huset är byggt av Folke Erikson, som stilla somnade in ett par veckor tidigare, den 27 februari i en ålder av 89 år, efter ett långt och omväxlande liv i kunskapens och utbildningens namn. Nu skall han följas till graven av släkt och vänner - örnen är kanske ett sändebud för att se till att allt är väl. Omsorg om nära, kära, plikter och egendom var en typisk egenskap för honom.
Kimitoön i Åbolands skärgård blev slutdestinationen för en livsväg som började i Övermark i Österbotten den 21 januari 1926. Syskonskaran på fem pojkar decimerades, då brodern Ole drunknade i Närpes å, och seminaristen Atle, äldst av dem alla, stupade i fortsättningskriget. Folke och bröderna Helge och Trygve fick tidigt lära sig att arbeta, vid sågen, på åker och äng och som hjälpredor på den lokala biografen Bio Rio.
Folke visade tidigt fallenhet för matematiska ämnen och läsning – han var suverän på satslära och logik. Efter den tunga militärtjänsten i Dragsvik under krigets sista år valde han att studera till folkskollärare vid Nykarleby seminarium. Den första tjänsten vid Karlå folkskola i Närpes kom han ofta tillbaka till – det rådde ett gyllene skimmer över den tiden. Han höll länge kontakt med både elever och lärare och långt efter att skolhuset blivit rivet vinkade han till Karlå från bilen på riksåttan.
I Övermark fanns en vacker och klok ung lärarinna, som Folke fick upp ögonen för. Inga från Kvevlax blev hans hustru 1951. Tillsammans fick de uppleva mer än sextio år, se två barn och barnbarn växa upp, vara med när Finland efter kriget utvecklades till ett modernt välfärdssamhälle med en urban livsstil. Från det första gemensamma hemmet i Vasa flyttade den unga familjen till en helt ny skola i Rangsby i norra Närpes, där Folke energiskt tog itu med uppgifterna som skolföreståndare. Både han och Inga tog aktivt del i samhällslivet, ordnade kvällskurser, samlade byborna till insamlingar vid katastrofer och förde världen in i den lilla bygemenskapen.
Folke hade ett starkt intresse av att vidareutveckla sig och en naturlig begåvning för teknik – han förstod hur en bilmotor och växellåda fungerade eller vad en bandsåg kunde användas till. Han läste kvällstid in kurser i högre matematik och trigonometri via Hermods och NKI för att bredda sitt kunnande. I början av sextiotalet vidareutbildade han sig till slöjdlärare och arbetade i det nya skolcentret i Närpes, där han lärde tonåringarna hur man byggde en praktisk hylla eller skulpterade en elegant fågel i betsat trä – några av dem finns säkert kvar i Sydösterbotten.
Efter att Inga också vidareutbildat sig gick flyttlasset år 1965 till Dalsbruk i Egentliga Finland. Från Österbottens vida slätter och höga himmel till den klippiga åboländska skärgården och en bruksmiljö med klassklyftor kunde steget kännas långt, men i det nya skolcentret stod blänkande maskiner och väntade på någon som ville svarva, hyvla, fräsa, borra eller svetsa. Här fick han vara med om att utveckla en av Finlands första grundskolor. Både Folke och Inga läste mycket, skönlitteratur och fackböcker. När Dalsbruks bibliotekarie gick i pension tog Folke över hans tjänst. Under de följande åren utvecklades utbudet av böcker och musik till högsta klass och Dalsbrukarna fick besök av intressanta författare.
I slutet av sjuttiotalet arbetade Folke som skoldirektör i Kimito, men arbetet innebar också att lägga ner byskolor, något som skar i hans folkbildningsinriktade hjärta. Därför valde han och Inga att än en gång gå tillbaka till grunden. Lågstadiet i Västersundom i östra Vanda blev en ny bas. Efter sex år i storstadens utkanter var det dags för pension och 1988 flyttade familjen permanent tillbaka till det egenhändigt byggda hemmet i Dalen.
Nyfikenhet var typiskt för Folke, oavsett om det gällde teknik, vetenskapens landvinningar eller resor. Han var tidigt ute med att bygga ett eget solvärmesystem på taket och skulle gärna ha etablerat ett eget vindkraftverk. Han satsade också på bergvärme för att få en miljövänlig och bekymmersfri uppvärmning av hemmet. Samlingen specialverktyg i det egenhändigt byggda verkstadsskjulet hade hedrat vilken bysmedja som helst. Impulser till nya konstruktioner kom också från resor till fyra kontinenter – den första resan med minibuss till Neapel och Pompeji 1959 var äventyrlig. Folke med sällskap fick snurra runt Triumfbågen i Paris ett antal varv innan fransmännen släppte ut honom på Champs Elysée. Han och Inga åkte tåg på tumanhand i Tunisien utan kunskaper i franska, fastnade med husvagnen i en smal norsk tunnel, blev nekade tillträde till Frankrike på grund av saknade dokument, varefter inte heller Belgien ville släppa in ekipaget – men de hittade en liten smitväg på kartan och fortsatte resan! Han fick se Operahuset i Sydney, bron över floden Kwai, portugisernas forna koloni Goa, Hebridernas dimmor, Islands heta källor, Auschwitz och saltgruvorna i Polen, kinesiska muren och framförallt tillbringa sin åttioårsdag på de älskade Kanarieöarna. Folke lärde sig spanska för husbehov på äldre dagar för att få ut mer av vistelserna i Spanien och han gick på datakurser för att kunna använda sig av modern kommunikation.
Bilen var ett viktigt hjälpmedel för Folke, i arbetet och på fritiden, till exempel under hundratals resor på initiativ av Inga för att samla in kläder och förnödenheter för krigsoffer och flyktingar. Först i raden var en grå Wartburg, som hamnade på taket i en snäv kurva julen 1956, och sist kom en röd Peugot med skjutdörrar för att underlätta insteget, när han drabbades av framskriden Parkinson. År 2005 råkade Folke och Inga ut för en svår olycka, när de kolliderade med en bilist som körde rakt ut framför dem norr om Björneborg. Händelsen medförde både fysiska skador och en psykisk belastning, som det tog länge att återhämta sig från. I och med att krafterna sinade på grund av sjukdomen blev det svårare att orka med de dagliga rutinerna och Inga fick dra ett tungt lass. Folke återkom ofta till sin barndom och uppväxt, men kunde ibland visa att han hängde med sin tid, till exempel under en av den franska presidenten Hollandes skandaler – han ville skriva ett brev till honom för att klaga, men då de anhöriga förklarade att det nog blir svårt så deklarerade han att ”i så fall kan jag skriva direkt till det franska folket!”
Hans sista resa inför 89-årsdagen gick till Ekenäs, där dottern Maria hade köpt ett gammalt hus vid stranden. Med stort intresse tog han del av renoveringsplanerna och kommenterade dem medan han stödd på käppen besåg rummen. En vecka senare drabbades han av en lunginflammation som långsamt tömde hans sista krafter. En lärare och folkbildare av den gamla stammen hade lämnat sitt uppdrag för gott.
Tage Erikson