Fagerholm, Karl- August

f. 31.12.1901
d. 20.5.1984

Statsrådet Karl-August Fagerholm förblev en levande gestalt i vårt samhälle ända till slutet. Ännu i presidentvalet 1982 blixtrade han till med en kort krönika i sin gamla tidning Arbetarbladet. Signaturen Frimans inlägg till förmån för Mauno Koivisto blev hans sista. Unga läsare fick här uppleva fagerholmlegenden i ett nötskal: den absoluta lojaliteten med den politiska åskådning Fagerholm i mycket unga år gjort till sin. Den goda smaken att välja det lilla Arbetarbladet som forum för den medborgerliga åsikten (väl vetande att tidningen därigenom fick lite välbehövlig draghjälp). Och man fick uppleva det snabba, sarkastiska fagerholmska hugget.

I sin ålders höst blev Karl-August Fagerholm något av en hövding i Svenskfinland. Ändå har nog Hufvudstadsbladet rätt när tidningen i en i övrigt pietetsfull minnesruna påminner om, att Fagerholm under sin aktiva tid var synnerligen omstridd och att hans agerande både i lyckliga och mindre lyckliga stunder inte går att åtskilja från socialdemokratins verksamhet i stort under motsvarande tidpunkter. Men naturligtvis är det ett tecken både på tidsandan och den gamle politikerns avklarnade livssyn, att den en gång så stridbare och förhatlige vänstermannen till slut blev en legend och en hövding, hedersdoktor och kansler i ordenskapitlen.

En längre väg går knappast att vandra i det finländska samhället eller tvärs genom vår samtidshistoria än vad sjundeåbördige KAF gjorde. Faderlös redan före födelsen, uppväxt under ytterst knappa villkor, pubertet och ungdom under inbördeskriget och dess hårda efterspel. Den blivande talmansklubban låg i en ränsel fylld med stenar.

Det går att skilja på flera klart avgränsande epoker i Fagerholms gärning. Den första tiden, tjugotalet var den danande och grundläggande tiden. Då gick Fagerholm sin frisörlära i Helsingfors, blev fackligt aktiv, gick in i socialdemokratiska ungdomsklubben (där han lärde sig säkert uppträdande genom amatörteaterverksamhet) och blev journalist vid Arbetarbladet 1923. Från denna tid härstammar också de första kontakterna till den fackliga och politiska rörelsen i Norden, kontakter som sedan skulle tjäna både som utsiktsplattform och politiskt styrkebälte inom den av Väinö Tanner hårt styrda socialdemokratin. Den fackliga karriären kulminerade med ordförandeskap i Affärsarbetarförbundet 1930–1942.

Den andra epoken blev den socialpolitiska. Fagerholm invaldes första gången i riksdagen 1930 och satt sedan oavbrutet till 1966. Han blev vid unga år socialminister i Cajanders regering 1937 och fick signera den proposition, som lanserade folkpensioneringen i Finland. Under lappoåren och nazismens framstormning i Europa härdades Fagerholms demokratiska sinnelag till en i våra förhållanden sällsynt lödig halt. Under denna tid skötte han också chefredaktörssysslan i Arbetarbladet. Sådana som tidens strömningar såg ut, fick signaturen Friman oftast agera motvallskärring.

När Fagerholm utsågs till direktör i Alkoholbolaget 1942 blev han ekonomiskt trygg. På grund av sin frispråkiga lojalitet med de ockuperade nordiska broderländerna, sin opposition mot Finlands krigspolitik och sin obekväma sits inom partiet måste Fagerholm lämna regeringen 1943 och kunde börja förbereda sig för tiden efter kriget.

Trots svåra slitningar både inom Fagerholms eget politiska hemvist, Finlands svenska arbetarförbund, där han var ordförande 1934–1965, och hela partiet, valde Fagerhalm att stanna kvar i SDP.

Historien kommer sannolikt att anse hans första statsministerperiod som den allra mest betydelsefulla, åren 1948–1950 då den fagerholmska enpartiministären lotsade ut landet på normala parlamentariska vatten igen. Hans två andra regeringar föll på svåra kalamiteter, majoritetskoalitionen efter presidentvalet 1956 på det egna partiets spjälkning, den tredje frös politiskt ihjäl under nattfrosten 1958. När Fagerholm som politisk pensionär erbjöds ett fjärde försök 1968, sade han ståndaktigt nej. Han ville inte bli i kläm mellan partichefen Paasio, som skulle petas från statsministerposten, och nye kometen Mauno Koivisto, som fick uppdraget. Han hade vett nog att avgå på toppen av sin talmansgärning och en sådan glansfull sorti var han klok nog, att aldrig frestas fördärva.

Under en lång tid framöver kommer Fagerholm att leva vidare som den parlamentariska legend han var. Det är redan i sig enastående att få förtroende som primus inter pares i den svårflörtade samlingen av jämlika riksdagsmän. Fagerholm satt som talman i femton riksdagar. Det berodde inte bara på formell skicklighet, snabbhet och intellektuell vakenhet. Riksdagsmännen visste att Fagerholm i alla sammanhang försvarade parlamentarismen, institutionen och dess värdighet. Han kunde dessutom med anmärkningsvärd taktisk skicklighet förmedla kunskap om sina kvaliteter till journalisterna som häckade på riksdagens läktare och i kaféet.

Det har sagts att Fagerholms svaga punkt var utrikespolitiken. Man kunde med en kvasifagerholmsk vändning säga att med Kekkonen som aktiv i vår politik blev utrikespolitiken en svag punkt hos alla medaktörer. Det finns inga svagheter i Fagerhalms politiska insikt på utrikespolitikens område. Han var realist, närmast i Paasikivis skola. För att bevisa detta citerar han ett långt och kritiskt brev till Tanner i memoarsamlingen Talmannens röst, som publicerades sent, först 1977. Det är visserligen tveksamt om KAF hade rätt när han avrådde Finland från att ta säte i FN:s säkerhetsråd 1968, perioden där blev ju en framgång, men det jakobsonska efterspelet misslyckades.

Fagerholms utrikespolitiska insats är betydande nog. Hans nordiska kontakter och nordiska intresse gjorde honom till huvudarkitekt för Finlands inträde i Nordiska rådet 1955 och vårt fortsatta, och i dag växande, engagemang i detta samarbete. Även i den nordiska parlamentarikerförsamligen var han en fixstjärna, mindre på grund av spekulära utspel, mera på grund av en målmedveten jovialitet.

Människan Karl-August Fagerholm var föredömlig i sin politiska gärning och i sin moral. Privatmannen Fagerholm var det också. Teater- och konstintresset är allmänt omvittnat, det sociala patoset övergav honom aldrig. Det gjorde inte heller hans svenska sinne. Men, han trivdes nog inte under sin korta sejour i Svenska Finlands folktingsfullmäktige 1967–1970. Det var för "småttigt".

Statsrådet Karl-August Fagerholm begrovs på statens bekostnad efter en minneshögtid i Gamla Kyrkan i Helsingfors den 2 juni. Alkos manskör har aldrig klingat renare och varmare.

Ralf Friberg