Fagerlund, Gunnar

Rektor emeritus Gunnar Fagerlund avled den 17 oktober 2009 i mycket hög ålder. Blott ett par veckor tidigare hade han haft glädjen att fira sin födelsedag – hundra år gammal – i kretsen av sin stora familj. Tal och sång avlöste varandra och jubilaren sjöng själv med i de kära psalmerna. Samvaron präglades av glädje, tacksamhet och ett stänk av vemod över tidens snabba flykt.
Gunnar Fagerlund föddes den 1 oktober 1909 i Åbo som femte barnet till sjökaptenen Mickel Fagerlund och makan Sigrid f. Mattsson. Faderlös som treåring växte Gunnar upp i Åbo under knappa omständigheter. Kontakten till fädernebygden Nagu upprätthölls under kommande år. Släktstället Villa Källan kom att bli hela familjens sagoland.
Efter studentprovet 1928 tog han sin fil.kand.-examen 1933 och blev lärare i finska och tyska vid Pargas svenska samskola 1935–41. Det hade redan tidigt blivit klart att lärarkallet var det som var mest lockande och dessutom särskilt lämpligt för hans utåtriktade personlighet.
Som RUK-utbildad artilleriofficer kommenderades fänrik Fagerlund under vinterkriget till fronten på Karelska näset. Efter krigsslutet befordrades han till löjtnant. Under fortsättningskriget i Fjärrkarelen hände något som ytterligare stärkte honom i hans tro på en högre makt. Han sårades allvarligt den 2 oktober 1941 under en spaningstur till främsta linjen. Som genom ett under kom ett stadigt läderbälte att dämpa en eventuellt dödande fiendekula. Han befordrades till kapten julen 1942. Försvaret av fosterlandet och dess självständighet har alltid varit en hjärtesak för honom.
Gunnar Fagerlund gifte sig 1946 med farmaceuten Margareta Sandman från Öja. I äktenskapet föddes två döttrar Stina och Brita samt tre söner Anders, Mats och Niclas. Stor sorg drabbade familjen då makan Margareta dog 1981 och sonen Mats 1999.
Gunnar Fagerlund egentliga livsverk, tjänsten som äldre lektor i finska vid Svenska samskolan i Helsingfors – de Pontska skolan – inleddes formellt vid anställningen 1941. Det verkliga lärararbetet började dock först hösten 1944, då Gunnar också valdes till rektor i Pontan, som gradvis flyttade från Brunnsparken till Munksnäs och officiellt fusionerades med Munksnäs svenska samskola läsåret 1952-53.
Det var verkligen inte enkelt för Gunnar Fagerlund att lotsa sin skola med alltför stora klasser och med ambitiösa föräldrar i ett befolkningsstrukturellt heterogent samhälle. Diplomatisk skicklighet och stor människokännedom krävdes för att medla mellan divergerande viljor och åsikter.
För ett läroverk med gymnasium gällde det att klara sig väl i studentskrivningarna. Här bidrog Gunnar med genomgående lysande resultat för abiturienterna i finska. Hög prioritet gavs också missionen att verka som den goda viljans skola.
Gunnar Fagerlunds genuina pedagogiska talanger kom väl till pass också många år efter pensioneringen. Det gällde timundervisning i olika skolor fram till den tillåtna åldersgränsen 70 år och talrika privatelever. Skeppsredare Gustaf Eriksons son Edgar var en av femtonåringen Gunnars första privatelever i Åbo och sonsonen Victor måhända den sista då 90-årsstrecket passerades. 75 år som lärare är visst något av ett rekord!
Gunnar Fagerlunds liv genomsyrades även stark social ansvarskänsla och en grundmurad gudstro kopplad till en optimistisk världsuppfattning. Han engagerade sig tidigt som lekman i kyrkliga aktiviteter och han var länge förtroendevald i bl a Hoplax och Helsingfors församlingar. Åren 1971–74 var han viceordförande i Helsingfors kyrkofullmäktige. Han framstod som en modererande kraft i dessa sammanhang.
Med sin resliga gestalt passade Gunnar bra i rollen som en lokal Baden-Powell i Munksnäs scoutrörelse. Den gamla rotfruktskällaren på Munksnäs gård renoverades till kårlokal för Munksnäs Spejarna, där flick- och pojkscouter än idag kan samlas. Scouting och ungdomsarbete intresserade Gunnar allt sedan starten i Pargas på 1930-talet.
Minnet av Gunnar Fagerlund hedras av den sörjande familjen, en stor släkt och många kolleger, elever och vänner. En karismatisk lärare och en ljus människa har gått ur tiden. Ett stilla rekviem ljuder. Och legenden lever vidare!

Bo Lundell