Finnäs, Tor Emil

Den 28 oktober 1948 avled folkskolläraren Tor Emil Finnäs i Pedersöre, Forsby. Dödsbudet kom inte oväntat, ty sedan flera år hade hans hälsa varit vacklande, och från höstterminens början hade han varit bunden vid sjukbädden. 

Tor Finnäs bortgång utgjorde en tung förlust, inte bara för dem som i livet stått honom närmast, utan också för det skoldistrikt i vilket han utförde sitt livsverk, och icke minst för de många vännerna, vilka i honom såg den alltid pålitlige och trofaste kamraten. Tor Finnäs svek aldrig en uppriktig och ärligt menad vänskap. Han var fri från småsinne och kryperi, han sade ärligt sin mening och stod för sitt ord. Och därför blev samvaron med honom alltid givande. 

Född i Esse, där hans far var lärare, ansökte han i unga år om inträde vid Nykarleby seminarium, därifrån han utdimitterades våren 1914. Tjänstgjorde läsåret 1914-15 vid Överesse folkskola, var andra lärare vid Österbottens vandrande folkhögskola läsåret 1915-16. Sistnämnda år tillträdde han föreståndarbefattningen vid Forsby folkskola. 
Så lyder i all korthet Tor Finnäs livshistoria uttryckt i årtal och data. En enkel räkning ger vid handen, att den bortgångne hann med en 34-årig uppfostrarigärning. Och må det genast sägas ut: Tor Finnäs var i främsta rummet läraren. Skolan var och förblev centrum i hans verksamhet och därför kröntes även hans skolmannagärning med sådan framgång. 

Den bars alltigenom upp av en fast disciplin, samvetsgrannhet och ett levande intresse för barnen. För sina forna elever ömmade Tor Finnäs varmt, och ehuru eller kanske just därför att han umgicks med dem förtroendefullt och kamratligt, såg de alltid upp till honom med aktning och respekt. 

I yngre år deltog han ivrigt i ungdomsarbetet såsom ledare av sångkör i Forsby, föredragshållare o.s.v. Skolarbetet tog visserligen lejonparten av hans krafter i anspråk, men han förmådde mycket utöver detta. Tor Finnäs var bl.a. en av de centrala gestalterna inom jaktvårds- och kennelkretsarna i Svenska Österbotten om också, helt naturligt, främst Pedersörebygden profiterade av hans förmåga·på hithörande område. I denna vår bygd var och förblir Tor Finnäs banbrytaren för jaktvårdsiden. I Pedersörebygdens Allmänna Jaktvårdsförening var han ordförande sedan dess tillkomst till utgången av 1947, när tilltagande ohälsa tvang honom överlämna ledningen i andra händer. Som intresserad kennelman var han med om att stifta Pedersörenejdens Stövarkluhb, och som mångårig sekreterare och ordförande nedlade han inom denna organisation ett föredömligt, självuppoffrande arbete. 

Tor Finnäs var naturvän och naturdyrkare som få, den borne jägaren utan vank ooh brist. I barndomshemmet fick sonen Tor under sin naturälskande faders ledning från tidiga barna- och ungdomsår inhämta såväl praktiskt som teoretiskt vetande ur naturens underbara bok. Och sällan har en sådd burit rikare frukt, ty han förblev sin fader och sina ungdomsideal, i allt som gällde kärleken till hembygdens djur- och växtvärld, trogen till levnadens slut.

Den som likt nedskrivaren av dessa minnesrader haft förmånen att någon gång få vandra med Tor Finnäs i skog och mark eller åhöra en lektion i hembygdens djur- enkannerligen fågelliv, skall ej lätt glömma de stunderna. För honom var den lilla talgoxen, där han pickade sin föda på fönsterbrädet framför skolmästarens fönster, lika vacker som tjädertuppen, när han i all sin prakt med bullrande vingslag lyfte i kärrlaggen. Tor Finnäs såg i det lilla såväl som i det stora i naturen Skaparens vishet. 

Varmt fosterländskit sinnad drog Tor Finnäs sig inte för att fullgöra sin plikt, när landets välfärd så krävde. Han deltog som frivillig i kriget 1918 och tillhörde Vasa Grenadjärbataljon. En följd av år tjänstgjorde han därefter som chef för Pedersöre Skyddskår. För den svenska kulturen i alla dess former var han en varm förespråkare, och han sade aldrig nej, när helst det gällde att göra en insats för svenskhetens väl. Svenska folkskolans vänners ombud var han under hela sin lärartid i Forsby. 

Med Tor Finnäs gick en god människa ur tiden. Hans minne skall Pedersörebygden runt bevaras ljust och tacksamt. 

––s