Författaren Hans Fors avled den 15 januari 1993 i Helsingfors, 59 år gammal.
Med honom har den finlandssvenska litteraturen förlorat en varm och livsnära diktare, som hann vara verksam inom många olika genrer.
Sin egentliga yrkesbana ägnade Hans Fors åt teatern, först som dramaturg vid Radioteatern 1962-63, som chef för Wasa Teater 1963-64 och till slut som chef för Radioteatern 1969-81. Tidigare var han under en period i slutet av1950-talet också radio- och litteraturkritiker i Hufvudstadsbladet.
När han lämnade radion ägnade han sig på heltid åt ett författarskap, som ofta tog avstamp i hans österbottniska barndomsmiljö. Han föddes i Kronoby på julaftonen 1933 och de präglande upplevelserna från krigsåren återkom ständigt i hans produktion, där han lyfte fram bygdens människor och ibland gjorde dem till nästan öververkliga ljusgestalter.
Länge växlade han mellan dikter och noveller. Han debuterade som lyriker med "Samklang" (1953), som följdes av novellsamlingen "Blå infart'' (1955). Sitt verkliga genombrott fick han med novellerna i "Ohördas rop" (1971) och "Påminnaren" (1973),där han genom sitt sätt att skildra ensamma, ömhetstörstande individer skapade sig en egen litterär profil. "Lysaren" (1975) och "En kärleksbok" (1978) blev hans sista diktsamlingarinnan han gick över till en gestaltande prosa i romanerna "Livets bryggor" (1980), den bibliskt inspirerade "Josef från Arimatea" (1982) och "Under höga träd" (1990).
Dessutom gjorde Hans Fors en betydande insats som dramatiker. Hemma I Österbotten uppfördes en rad av hans pjäser vid somrarnas amatörteaterspel. För radion skrev han starkt nutidsengagerade hörspel som "Jag tänker ofta på Palomares" och "Vilsevals" men vände också tillbaka till bondesamhällets myter i "Brudhällorna".
Under många år skrev han kolumner I Österbottningen och samlade texterna I bokform.
Som diktare var Hans Fors en ömsint försvarare av de små och avsigkomna individerna, livets vardagsbarn som ibland tecknades med en aura av helighet. man att höja rösten visade han på eviga humanistiska värden, som alltid är hotade. Österbotten blev ett mikrokosmos, där en hel värld återspeglades.Grundsynen hade romantiska drag; också när han skrev prosa var han innerst en poet med ett musikpräglat bildspråk.
Hans Fors kunde ibland bli en aning utsvävande och oprecis i sitt ordsvall, som formades till ett skydd mot en värld där han ofta kände sig som en främling.
Men jag har en stark känsla av att Hans Fors under sin livstid inte kom att uppskattas efter förtjänst. Hans bästa böcker - inte minst den genomlysta barndomsskildringen "Livets bryggor" – har alla chanser att leva och att nä nya läsarskaror.
GUSTAF WIDÉN