Forsman, Anna-Christina
f. 7.3.1938
d. 8.8.2018
Anna-Christina ”Acci” Forsman var en konstpedagog som arbetade för att människor skulle föra synliggörande samtal om bildkonsten. Fastän man inte alltid begriper sig på den. Eller just därför. Accis bidrag till bildkonstundervisningen i den finlandssvenska utbildningskulturen är mer än intryck, uttryck och avtryck. För Acci handlade bildkonst om bildning. Redan under studietiden till teckningslärare (examen 1961) formades Accis förståelse för bildkonsten som bildningsarena. Kandidatexamen i konsthistoria (Helsingfors universitet 1980) och konstkandidatexamen (Konstindustriella högskolan 1986) stärkte hennes kunskaper.
Genom fyra sekel arbetade Acci målmedvetet i Helsingfors och i Vasa med att förvalta, förstå och förändra bildkonstens plats inom utbildning och samhälle. Fram till millennieskiftet och sin pension var Acci lektor i teckning och bildkonstens didaktik vid lärarutbildningen vid Åbo Akademi i Vasa. Anmärkningsvärt är att hon var mån om att lärarstuderande kom i närkontakt med bildkonst och yrkesutövande bildkonstnärer. Bildkonsten skulle vara närvarande i klassrummet och i skolan. Samtidigt visade Acci ofta med hela sin varelse på att bildkonstundervisning också ska förverkligas i läromiljöer utanför skolan. Under 1990-talet var hon en av initiativtagarna till ett nordiskt nätverk för bildkonstlärare, där bland annat miljökonst och hållbar utveckling var närvarande i gemensamma projekt och utställningar. Acci arbetade för att bildkonsten i skolan skulle vara lokal och global samtidigt. Hon återkom till temat i flera av sina publikationer. I licentiatavhandlingen Att initiera visuellt tänkande. Om klasslärares interaktion under lektioner i teckning (konstlicenciatexamen 1997) skrev hon fram vikten av att skolan är en verksamhetskultur där klasslärare ska arbeta med en bildkonstundervisning som skapar betydelsebärande lärprocesser. År 1999, då skolämnet Teckning bytte ämnesnamn till Bildkonst höll Acci fram att skolämnet handlade om kreativitet, lekfullhet och fantasi. Bildkonst ska rymma både studier och analys av bildspråk, digitalisering, visuell kultur generellt och undersökningar om bildkonstens historia, konstanalys, tolkande samtal samt kännedom om tekniker och material.
Bildkonst är ett både- och, inte ett antingen-eller ämne. Det här gestaltade hon tillsammans med Liisa Piironen i Bildernas bok (2006), en handbok för bildkonstundervisning i grundskolan. Handboken hade betydelse på många sätt som ett läromedel för ämnet bildkonst, tillgängligt på svenska och på finska. Genom boken får man till exempel tag i mörker och ljus, genusperspektiv, tolkningsföreträde och frågor om identitetsskapande som undervisningsunderlag. Boken är inte bara en handbok, utan också ett dokument över hur bildkonstundervisningen i Finland utvecklades under decennierna kring millennieskiftet.
I boken Om den röda sparkstöttingen och andra bildmöten (Pro Artibus 2000), en publikation som Acci koordinerade, skapades bildberättelser med avstamp i bildsamtal mellan bildkonstnärer, konstvetare och kulturskribenter. I arbetet med boken underströk Acci det synliggörande samtalets betydelse. ”Acci gjorde starkt intryck på alla hon mötte” beskriver Hasse Eriksson, inledningsvis lärarstuderande med Acci som handledare och senare flerårig kollega inom bildkonstundervisningen vid Åbo Akademi. ”Acci tog gärna tag i det färgsprakande, frodiga och dekorativa i konsten” beskriver hennes dotter Filippa. Jag känner igen beskrivningarna från de livliga samtal jag hade glädjen att föra med Acci. Jag, som i bildkonsten gärna tar tag i det minimalistiska och sparsmakade.
Våra samtal om bildkonst, konstpedagogik och forskning är oförglömliga. Acci lyfte fram bildningens potential. Inte bara som utbildning, utan som sammanhang där människor kan och bryr sig, där det finns plats och tid för lärande, kritiskt tänkande och mångfald. Mycket skiljer bildkonst, vetenskap och pedagogik – de områden som Acci brann för i sitt yrke – från varandra. Men ett har de gemensamt. Nämligen drivkraften i att de alla tre på något sätt omfattar möjligheten att gestalta något utöver det förväntade. Så var också Acci. Alltid något utöver det förväntade. Som lärare. Som förebild. Som människa. Vid sidan av sitt jobb var Acci också samhällsaktiv på det lokala planet. Hon var med och grundade föreningen för invånarna i Kronohagen i Helsingfors i mitten på 1970-talet och engagerade sig aktivt för stadsdelens bästa genom olika initiativ. Intresset för stadsdelen fortsatte genom åren och genom föreningen för Kronohagens-Skatuddens pensionärer fortsatte delvis också engagemanget.
Acci tillbringade så mycket som möjligt av sin fritid på sin stuga på sitt älskade Lumnäs, Pockar, i Lappträsk kommun, med sin familj. Acci sörjs av sin bror, sina barn och många barnbarn som var henne mycket kära.
Hannah Kaihovirta,
lektor i estetiska ämnenas didaktik, Helsingfors universitet.