Franzén, Edvin

✻ 25.6.1918 i Övermark
† 22.12.2014 I Helsingfors

Den 22 december 2014 avled pensionerade folkskolföreståndaren Edvin Franzén på Haartmanska sjukhuset i Mejlans av infektion och hjärtinfarkt, 96 år gammal. Vid det laget hade han bott dryga tre år på Blomsterfondens åldringshem i Kottby.
Edvin föddes i Övermark 25.6.1918, som den yngsta i barnaskaran av fyra bröder och en syster. Modern Vendla avled i lunginflammation på hösten samma år, vilket ledde till att minstingen Edvin fick växa upp hos ”mommoas”, dvs. morfar och mormor. Till den gården hörde också fem mostrar och två morbröder, så Edvin fick ha gott om sällskap och omsorg, vilket han själv med tacksamhet konstaterat. Efter konfirmationen kallades Edvin tillbaka till fadersgården där hans arbetsinsats behövdes.
Fadern Johan hade bestämt att ett av barnen skulle bli lärare. När ingen annan ville föll lotten på den yngsta. Själv skulle Edvin gärna antingen ha blivit bonde eller gått den akademiska banan. Snäll och villig som han alltid varit (skriftligen skildrat bland annat i officersskolans kurspublikation UK 56) begav han sig i alla fall till seminariet i Nykarleby. Det blev uppskov från militären, men när vinterkriget kom fick han lov att åka direkt till fronten i början av januari 1940. Tack vare skyddskåren saknade han inte militära färdigheter. I mars sårades han, inte långt före fredsslutet. Under det korta fredsuppehållet erhöll han sin folkskollärarexamen 1941. I fortsättningskriget kallades han till den halvårslånga officersutbildningen i Niinisalo, där Mannerheim 1943 höll tal till de utdimitterade aspiranterna som direkt fick bege sig ut i striderna. Som chef för sin maskingevärspluton deltog Edvin bland annat i den viktiga avvärjningsstriden vid Tienhaara. Ännu i början av 1950-talet kallades han till reservövning på Replot och blev småningom premiärlöjtnant.
En och annan har avslöjat hur den unga rödlockiga charmören Edvin drog flickorna till sig. Verkligt allvar blev det i alla fall när Enly Yrjans från Yttermark kom in i bilden och de brevväxlade flitigt under kriget. Hösten 1944 förlovade de sig, varefter den anspråkslösa vigseln ägde rum den 1 april 1945. Edvin hade hunnit tjänstgöra ett läsår vid enlärarskolan i Bodbacka, men valde som nygift att istället träda in i bankvärlden. Den hade han kännedom om dels genom fadern som hade grundat två banker i Övermark, dels genom egna studier i ekonomiska ämnen. På det sättet kom det unga paret att flytta till Kristinestad, där Edvin tjänstgjorde som direktör för sparbanken 1945–54. Under den tiden var han livligt engagerad i olika förtroendeuppdrag, bland annat som ordförande för kyrkoförvaltningsnämnden, där han 1948 hade att se till att nytillträdda kyrkoherden A.G. Stjernberg fick vad som behövdes i prästgården. Ett annat uppdrag var sekreterarskapet i stadens hälsovårdsnämnd samt bitjänsten som bibliotekarie för stadens bibliotek, vilket dåförtiden höll öppet vissa kvällar i veckan.
I Kristinestad föddes barnen Allan 1946 och Vivan 1950 (d. 2004). Trivseln i staden ökade genom anskaffningen av sommarvillan 1950. Tack vare de rejält tilltagna villavistelserna ända till dags dato har undertecknad son bevarat känslan som österbottning. Ifråga om familjelivet hos Edvin kan konstateras att han som fostrare till följd av sitt snälla temperament i regel var en generös liberal. Istället blev det Enly som i egenskap av hemmafru fick stå för de bestämda tagen.
Som barn hade Edvin att springa i vall med bondgårdens kor och det gav honom en ypperlig kondition som idrottare. Hans paradsträckor i tävlingssammanhang blev 1500 och 3000 meter. Alltjämt står hans 3000 meters klubbrekord 9.03 kvar i rullorna, oslaget i Övermarks idrottsförening IK Kamp. Efter att sommarstugan kom in i bilden byttes tävlingsidrotten definitivt ut mot vedhuggning och vägarbete.
Från bankvärlden återgick Edvin till lärarkallet som lärare vid Kråkö skola i Borgå landskommun 1954–56. För barnen blev den flytten extra fröjdefull, att få byta ut myllrande stadsliv mot skog och strand. Tiden på Kråkö blev emellertid kort. Med tanke på barnens kommande skolgång i läroverk valde Edvin att söka tjänst inom skolväsendet i Esbo. Där blev det först Lagstads skola 1956–63 och därefter föreståndarskapet vid Alberga skola 1963–77, varefter Edvin erhöll pension innan grundskolan infördes.
Under tiden i Esbo blev det inte så många förtroendeuppdrag, undantaget ordförandeskapet några år i den lokala lärarföreningen. Istället ägnade sig Edvin flitigt åt studier, både teoretiska och praktiska, som stödde undervisningsarbetet. Det mesta skedde av pur intresse, vare sig det gällde svetsning eller pedagogisk forskning. Småningom tog han i alla fall hum.kand-examen, strax före pensioneringen. I skolarbetet nöjde sig Edvin inte med enbart lektioner utan höll olika extra kurser och klubbar. Från en slöjdkurs på Nääs i Sverige sommaren 1957 erhöll han betyg som modellplansinstruktör, vilket ledde till insatser som gav pojkarna kring Lagstad en inte så liten tillfredsställelse. En klimaxpunkt blev den magnifika höjdstarten med glidplanet Gladan, ett plan som Edvin själv byggt och fört med sig i en stor fanérlåda från Nääs.
I lärarsysslan var det viktigt att ha hjärta och ögon för elevernas väl i olika avseenden. En och annan gång har Edvin återkommit till en episod när han som seminarist ett tag höll folkskola i Pörtom. På slöjdtimmen uppsnappade han en del elevers pratande om hur de på hemvägen tänkte ”baad opp” (ge stryk åt) en viss Erik (Dahla). Obemärkt tog läraren Edvin samma väg och det tilltänkta offret räddades från antagonisterna som låg på lur i diket.
Som exempel på Edvins aktiva grepp på livet kan även nämnas hans somrar som bankfunktionär i Sverige: Ronneby 1947, Ulricehamn 1951 och 1955. Bland syskonen var han yngst, men likväl den första som tog körkort (med lastbil). Kortet kom att behövas först långt senare, för Sverige-mopeden 1955 och när familjens VW-bubbla inköptes 1972. Ännu som 85-åring utförde Edvin bildäcksbytena själv.
Edvin hade en ovanligt positiv livssyn. Han ville inte uppehålla sig länge vid sorgerna i livet, utan till och med när han berättade om kriget var det ofta olika humoristiska sidor som han valde att lyfta fram. När han måste tala offentligt kunde det bli styvt och man märkte att han inte riktigt gillade sådana uppgifter. Däremot var han som fisken i vattnet när han fick umgås i mer otvungen stil. Den vägen blev han uppskattad som sällskapsmänniska. Livligt blev hans umgänge exempelvis inom veteranföreningarna, i Odd Fellows och inom släktforskningen och bokbindningen.
Efter pensioneringen 1977 flyttade Edvin och Enly först till Vasa, där de hunnit köpa bostad. Där ville i alla fall trivseln inte riktigt infinna sig. Då gick istället flytten 1979 till stadsdelen Smedjebacka i Helsingfors. Där fanns son och sonhustru med barnbarn, vilka storligen uppskattade den erhållna närheten till farfar och farmor.
När Edvin och Enly småningom inte fick ut så mycket av sommarlivet på villan blev det istället mer av vistelse i Edvins mostrars forna frontmannastuga vid Tunavägen i Övermark. Där kunde det åldrande paret ägna sig åt den bördiga trädgården och kontakter med släkten på nära håll. Ännu som 92-åring tillbringade Edvin tillsammans med Enly flera sommarveckor i stugan de fått överta och skötte de olika praktiska sysslor som ett helt hus krävde.
Trots att Edvin tyckte om att studera förblev hans inriktning mer praktisk än teoretisk. Inom slöjd och idrott kom de högsta betygen och de främsta prestationerna, samtidigt till fröjd också för andra. En annan sida var hans samlarnatur, vare sig det gällde frimärken från hela världen eller annat. Generöst gav han gärna bort saker som gåva, men att kassera någonting ville han inte tänka på. Släktforskningen och urklippsaktiviteten resulterade i flera tiotals stora lådor av material som de senaste åren gått till olika arkiv.
Ännu efter hjärnproppen som 2011 nödvändiggjorde flytten till åldringshemmet fortsatte Edvin sin sociala inriktning. Trots ökade minnessvårigheter kunde han glädja sin omgivning med olika iakttagelser, kommentarer och högläsning. Gärna deltog han också i gruppen som samlades till bön och sång.
Den sista i gamla syskonskaran Franzén från västra byn i Övermark är borta och tomrummet känns. Närmast sörjs Edvin av hustru, son, sonhustru och tre barnbarn med familjer, plus släkt och vänner på olika håll. Vi är tacksamma för det ljusa och glada minne han efterlämnat.

Allan och Ruth Franzén