Gardberg, Carl Jakob

f. 16.11.1926

d. 31.5.2010

Statsarkeologen, SFV:s uppskattade ordförande, Carl Jacob Gardberg avled i Helsingfors 31.5.2010. Han var född 16.11.1926. Hela det finlandssvenska medborgarsamhället, SFV, Schildts förlag, SLS och många andra organisationer sörjer en kunnig och engagerande medarbetare.

Gardberg bidrog alltid med kunskap och insikter, fastän han var lågmäld och försynt. Han var en förstklassig forskare. Doktorsavhandlingen om Åbo slott och den populärvetenskapliga boken Tre Katarinor på Åbo slott öppnade Gardbergs ymnighetshorn. Det fortsatte att flöda med en lång räcka succéböcker: Finländska medeltida borgar, Viborg – en stad i sten, Finländska herrgårdar, Sveaborg, Kungsvägen och De dödas boningar och boken om Santiago de Compostela är exempel på detta. Böckerna sålde i flera upplagor både på finska och svenska. Gardberg hade en unik förmåga att lättfattligt presentera komplicerade historiska sammanhang. Detta kompletterade han ofta med föredrag och föreläsningar. Han hade alltid egna diabilder som han tagit på ort och ställe. Hans privatarkiv måtte ha omfattat tusentals bilder på olika historiska platser och fenomen.

Gardberg kunde hålla föredrag om det mesta. Som kollega inom SFV kunde jag på nära håll med förvåning och beundran höra honom hålla historiska utläggningar om de mest skiftande fenomen man kan tänka sig när vi rörde oss i svenskbygderna. Carl Jacob

Gardbergs egentliga plattform var jobbet som statsarkeolog och chef för Museiverket åren 1972 till 1992. Under hans tid genomfördes flera organisationsförändringar och omdisponeringar. Ämbetsverket blev större och större. Jag tror inte att han älskade alla rutiner - han litade på sin personal - och han tyckte det var spännande när nya ministrar tillsattes och måste sättas in i en sektor som de sällan kände till. Bäst trivdes han när han fick genomföra olika projekt som han och hans medarbetare hade initierat; presentera dem för (och övertyga) de politiska beslutsfattarna och ordna finansieringen till projekten. Sea Finland utställningen i London på åttiotalet är exempel på ett större projekt som inte hade kunnat förverkligas utan Carl Jacob Gardbergs starka personliga engagemang.

Gardberg hade enligt min mening en modern syn på hur ett museum skall fungera. Han ansåg att det skall åskådliggöra tingens mening. Han tyckte inte att ett museum skall vara fullt av döda ting som ingen får röra eller vars funktion inte kommer fram. Han insåg att muséer även skall skapa upplevelser.

Jag nämnde Gardbergs omfattande personliga bildarkiv. Han älskade att resa och ta reda på och dokumentera de historiska sambanden med de platser och vägar som han valde ut. Efter varje resa hade han diabilder som han sedan presenterade på olika arenor. Resorna var många men ofta återkom han till en färd som han företog på sextiotalet. Han reste ensam genom hela den amerikanska kontinenten ombord på en Greyhoundbuss. Den gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det var en resa med lätt bagage, för han sade att han med sig hade en enda ränsel över axeln.

Talrika var de pris och utmärkelser han fick, t.ex. det Tollanderska priset av SLS och SFV:s stora kulturpris. Vid sitt frånfälle var han ledamot av tre vetenskapliga akademier och hedersledamot i sju samfund. Han satt i SFV:s styrelse åren 1973–1998, av dessa de aderton sista åren som ordförande. År 1998 utsågs han till föreningens hedersordförande.

Vi är många som saknar hans alltid glada men behärskade uppsyn, hans lågmälda röst och hans många fängslande berättelser.

Christoffer Grönholm