Gottberg, Gunnel

Vid den sedvanliga måndagsförrniddagssamlingen på Fredriksbergs gamla skola, eller hembygdsmuseet i Sjundeå, måndagen den 20 september 1999, var det en I skaran entusiaster som saknades. Agronom Gunnel Gottberg hade avlidit natten till söndagen i sitt hem på Nordanå. Hon skulle i december samma år ha fyllt 79 år. Åren och en tilltagande trötthet till trots lät hon sig aldrig mattas, oberoende av om det sedan gällde den älskade farniljekretsen, hembygden eller någon av de många organisationer där hon hörde till de aktivaste och mest intresserade medlemmarnaoch för yngre generationer fungerade som ett levande uppslagsverk, en aldrig sinande kunskapskälla. 

Gunnel Gottberg föddes i Kyrkslätt där hennes far Bernhard Åström verkade som veterinär. Sina uppväxtår tillbringade hon alltså i Masaby, men det var som Sjundeå-bo hon skulle utföra en stor del av sin livsgärning. Så härstammade hon också på mödernet härifrån, hennes mor Wally Lindeberg var född på Pickala gård. På släktgården Nordanå, som bildades på 1930-talet, fick den unga Gunnel tidigt ta ansvaret sedan hennes far insjuknat. 

Under krigen hann hon som lotta tjänstgöra både vid Hangöfronten och i Fjärrkarelen.

Det blev sedan hon som, endast 24-årig nyutexaminerad agronom, fick den tunga uppgiften att leda evakueringen av gårdens lösöre och ladugårdsbesättning hösten 1944. 

Evakueringen blev en vändpunkt för hennes yrkesutövning, hon slog in på lärarbanan, där hon snabbt gjorde sig känd och uppskattad, först i Österbottens ambulerande kreatursskötarskola, därefter I Västankvarn skolor. 1973 övergick hontill Högre svenska lantbruksläroverket där hon var anställd ända fram till pensioneringen 1983.

Sedan Porkala återlämnats flyttade familjen småningom över till Nordanå, men med den arbetsfördelningen att maken Johan Gottberg sköttegården. Gunnel Gottberg fortsatte som lärare, nu också som småbarnsmamma, med fem barn födda under perioden 1949- 1957 i en tidutan vårdledigheter. 

Hennes intresse för naturen tog sig många konkreta uttryck, inte minst i en livslång förkärlek för att vistas utomhus,bo i tält, skida, simma, fiska, odla kryddörter, allt efter årstiderna. Som biodlare var hon känd och erkänd och hennes gedigna kunskaper om växterna, deras egenskaper och latinska namn gjorde henne till en fascinerande guide i naturen. Redan på 1960-talet profilerade hon sig som en av de första och ivrigaste förespråkarna förmiljövården och tog helhjärtat del i kampen mot planerna på först ett raffinaderi och sedan ett kärnkraftverk i Koppamäs. Hon var också en av aktivisterna bakom den uttrycksfulla kampanjen Nej till skitvatten i Sjundeå som fördes mot nedsmutsningen av Sjundeå ås vattendrag. 

Det var hon som tog initiativ till att Sjundeå som en av de första kommunerna i landet inrättade en frivillig miljövårdsnämnd - och hon var en av tillskyndarna till Ingå-Sjundeå miljövårdsförening. 

Bland hennes kommunala uppdrag bör nämnas att hon först invaldes i kommunfullmäktige i Ingå, och under tiden i Sjundeå hann med två decenniers oavbrutet ledamotskap i kommunens fullmäktigförsamling 1968-88. 

Hembygdsarbetet var ett annat stort intresse som gav henne tillfällen att utveckla och bygga vidare på hembygdsmuseet. Varje måndags- och onsdagsförmiddag var hon på plats vid arbetsmötena på museet, i full färd med att arkivera och arrangera samlingarna. 

Många var de förtroendeposter hon innehade under årens lopp, som ordförande i Finlands svenska 4H, Virkby samskolas vänner och Hembygdens Vänner I Sjundeå, som viceordförande i Södra Sjundeå marthakrets, som styrelsemedlem i lngå-Sjundeå miljövårdsförening, Brobyggarna, Porkala-museets Vänner, Västankvarn marthakrets. Ett viktigt kulturarbete utförde hon genom arkiveringen av de tusentals bilder hon förvaltade, en stor del av dem signerade av hennes far som var en skicklig fotograf. Tack vare henne har många publikationer genom åren tillförts förnämliga illustrationer och hennes medverkan var en förutsättning för den minnesbok över Bernhard Åström som utgavs för några år sedan.

Hon tilldelades SFV:s folkbildningsmedalj 1989.

Sjundeå kommun hade anhållit om att Gunnel Gottberg skulle få titeln hembygdsråd, men den hann hon inte få. Gunnel Gottberg sörjs närmast av två söneroch tre döttrar med familjer, inklusive sexton barnbarn, samt av en vidsträckt släkt- och vänkrets där hon på sitt stillsamma vis var den självklara medelpunkten.

 

LENA SELÉN