Författaren Alice Granfelt-Karlbergavled den 24 februari 1995 i Mariehamn, 99 år gammal. Därmed gick den sista av dem som 1919 var med om att stifta Finlands svenska författareförening ur tiden.
Att möta Alice Granfelt gav ett nästan svindlande tidsperspektiv. Hon hade sett hela 1900-talet med dess våldsamma konvulsioner, följde på nära håll med Finlands frihetskamp, som övergick i ett blodigt inbördeskrig, och hörde samtidigt till pionjärerna för den nya finlandssvenska litteratur som växte fram i skuggan av första världskriget.
Alice Granfelt föddes 1895 och växte upp i ekonomiskt privilegierade förhållanden. Fadern Emil Granfelt ägde flera gods, bland annat Båtvik i Kyrkslätt och Storgård på Kråkö. Dottern fick i stort sett uppfostra sig själv och somrarna på Båtvik blev paradisiska minnen som hon alltid återkom till.
Framför allt ville hon skriva. Med förbluffande brädmogenhet grep hon sig verket an och redan som sjuttonåring debuterade hon med den romantiska novellen "Ledande toner" (1913). Men det verkliga genombrottet blev "Tankar och fantasier" (1915), en bok med filosofiska och erotiska reflexioner som väckte stor vrede i religiösa kretsar och fick ärkebiskop Gustaf Johansson att ingripa.
Det gick så långt att boken beslagtogs och att åtal för "smädelse av Gud och hans heliga namn" väcktes mot den omyndiga författaren - och detta 50 år innan det betydligt mera omskrivna hädelseåtalet mot Hannu Salarna.
Efter en utdragen rättsprocess frikändes Alice Granfelt, som roat hade iakttagit uppståndelsen.
-..: Den var ju bra reklam för mig, brukade hon säga. Så avslutades hennes tidiga författarskap med "Sju bagateller" (1917).
Hon återkom först 1948, då novellsamlingen "Det sker sällsamma ting" låg klar och mottogs med påtaglig värme av Hagar Olsson, som en gång i världen hade sagt sig vara beredd att göra Alice Granfelt till "en ny Södergran".
Ännu längre blev nästa paus. Som 96-åring publicerade Alice Granfelt diktsamlingen "Landet bortom" (1991), av den danske kritikergurun Poul Bo-rum betecknad som en av det årets främsta diktböcker på svenska.
Från slutet av 1910-talet och tre decennier framåt fylldes Alice Granfelts liv av representativa plikter. Hon gifte sig 1918 med jägaren och överstelöjtnanten Alfred Gideon Karlberg, som senare blev bataljonschef vid Finlands vita garde och skyddkårschef i Vasa. Men också under de tysta perioderna drömde hon hela tiden om nya litterära projekt, hon hade de oskrivna böckerna i huvudet och kunde återge innehållet så att man trodde sig vara mitt inne i textflödet.
Varje samtal med denna ytterst okonventionella diktare blev en resa i tid och rum. Ständigt återvände hon till den klassiska litteraturen, som gav henne ett fotfäste i livets kaos. Platon, Omar Khayyam, Horatius och Nietzsche återknöt hon alltid till och i hennes reflexioner återkom ofta glimtar från karolinernas Norden eller renässansens kultur med mediceernas Florens som centrum.
Sin ungdomstid som firad skönhet I Helsingfors berättade hon gärna om med Jarl Hemmer och Hans Ruin i skaran av vänner under muntra kvällar på Kämp. I sin bildningsbakgrund var hon en representant för en gammaldags borgerlighet som brydde sig mindre om pengar än om andlig rikedom.
I sin tidiga produktion tog Alice Granfelt upp de stora livsfrågorna, en protest mot det ytliga lättsinne som visades av den så kallade "dagdrivargenerationen". Det var inte jaget som betydde något, utan hur vi utnyttjar vår korta jordiska stund i det godas och skönas tjänst. Den övertygelsen förblev hon trogen under sitt långa liv. För mig kom Alice Granfelt-Karlberg att betyda mycket. Hon visade på vikten av förankring i historien, hon underströk det nödvändiga i att sätta sig översamhällets inskränkta normer men samtidigt värna etiska grundvärden. "Jag hyser medlidande i förening med föraktför dem som aldrig våga träda fram ur hopen och gå sin egen väg genom livet",hette det redan i "Tankar och fantasier".
För henne stod dikten, med starka inslagav mystik och magi, för tillvaronsegentliga innehåll. Och hennes ord hörs fortfarande tydligt, som i den sista bokens inledande rader, tröstande i sin eviga cirkelgång:
Vad har varit?
Det som är.
Vad skall komma?
Det som varit.
GUSTAF WIDÉN