Granvik, Erik

Läraren, författaren och arkitekten Erik Granvik fick ett långt och innehållsrikt liv, ett liv som plötsligt släcktes fredagen den 24 maj 2013. Vid ett tillfälligt besök på Bedden segnade han ihop och hans jordevandring var slut. Den 15 april fyllde han 96 år.
Emas-Erik var född på Emas i Terjärv i en stor syskonskara i ett hem där fromheten regerade. Knapert var det och envar fick tidigt börja dra sitt strå till en dräglig tillvaro, så att när slyngelåren med abborrmete från strandstenen och kovaktandet var tillända, då satte sig Erik ner i vindskam-maren och blev skomakare. Och eftersom han hade ett säkert öga och en säker hand var det en stolthet i byn att gå i Emas-Eriks stövlar.
Detta en säker hand och ett säkert öga kompletterat med en rik, skapande fantasi blommade upp redan under skoltiden. Han var en hejare i att snickra, en specialist på att rita hästar och slängd i att bruka ordet. Följden blev att han gick ut med det högsta betyget i folkskolan, och hans lärare kunde övertyga Eriks far om att han skulle låta sonen söka in till lärarseminariet i Nykarleby.
1944 var han klar med sin lärarut-bildning och fick tjänst som föreståndare på folkskolan i Hästbacka by i Terjärv. 1953 får han tjänst på Kyrkoby folkskola och 1960 är han lärare i medborgarskolan. Men hans lärargärning skulle inte stanna av här. 1963 blev han lärare i allmänna ämnen vid Yrkesskolan i Jakobstad samt prorektor och t.f. rektor eller kurator i flera repriser fram till pensioneringen 1980.
I sin lärargärning såg han behovet av effektivisering av undervisningen och utvecklade flera nya hjälpmedel för inlärning. Han grep sig an också större uppgifter och gav arkitektonisk form åt sommarstugor, egnahem och radhusbyggen.
1970 slog han igenom som författare med diktsamlingen Emas. ”Träffsäker småsten från Emas i Terjärv”, skrev Ole Torvalds i sin recension om Eriks sätt att med ett stilistiskt fint handalag och en humoristisk glimt i ögonvrån använda personligheter och händelser i sin hemby i sin diktning.
Själv skriver Erik sin programförklaring som han blev trogen:

De stora orden
betraktar jag på
vederbörligt avstånd
som upphöjda monument
i parken
men de enkla
gripbara
plockar jag som småsten
på pojkars vis
och prickar ibland en ruta
eller en gatlykta.

Erik var inte blott en fin stilist, han var också en god lyssnare. Han berättade en gång att han som liten ofta satt gömd under bordet i stugan för att få lyssna till gubbarna, som sin vana trogen satt samlade framför spisen och diskutera, både det som nyligen timat och det som var mer eller mindre skrönor. Och allt detta antecknade han i sina dagböcker och där fick han som författare sina uppslag.
Detta och den miljö han växte upp i, den lilla byn Emas, betydde oerhört mycket för honom. Där i ”aspkatedralen” hade han under många år sitt sommartillhåll. Där fanns sjön i vilken han kunde ”ro i en ring”. Med strandstenen där abborrstimmen drog fram. Där fanns hela detta galleri av särlingar och vanligt folk som visste berätta om det som timat på sitt kärva, mustiga tungomål.
Religionen intog också en central plats i Eriks liv och diktning. Hemmet bar en mycket stark religiös prägel. Han skriver om sin far som, ”varje söndag vandrade över Visjärvbacken sju kilometer till kyrkan” och hemkommen ”läste högt för oss texten och samtalade allvarligt med mor om dagens predikan”. Det frö som i unga år såddes bar god frukt och Eriks kristna syn genomsyrade hans vardag och hans alster.
Det blev 22 titlar på hans meritlista som författare. Mest dikter och aforismer, en prosabok, kantater och festdikter, manuskript till TV-filmer, hörspel och oratorier. Och som skicklig tecknare illustrerade han sina alster med en enkel men slående träffsäkerhet.
Som författare satt han som styrelsemedlem i Finlands svenska författarförening och sekreterare i Svenska Österbottens litteraturförening och senare som föreningens viceordförande. Han var också ordförande i redaktionsrådet för kulturtidskriften Horisont och ansvarig redaktör på 80-talet.
Han var hedersmedlem i Svenska Österbottens litteraturförening, belönades med Längmanska stiftelsens pris, Svenska litteratursällskapets pris och statens konst-närspension.
Också inom det kommunala på hemorten åtog han sig uppdrag. Han satt i kommunfullmäktige, var viceordförande i kyrkofullmäktige, fungerade som ordförande i kolonisationsnämnden. Han verkade som sekreterare i SFP:s lokalavdelning i Terjärv, i Föreningen Folkhälsan i Terjärv samt i Hembygdsföreningen och medlem i biblioteksstyrelsen. I Jakobstad fungerade han som ordförande i turistnämnden på 60- och 70-talen.
Nu finns Erik Granvik inte mera ibland oss. Vi är många som saknar honom, hans älskade Kerstin, barn, barnbarn och barn-barnsbarn samt en stor släkt och vänkrets. Han är borta, men han lever kvar i sina litterära verk, den gode Emas-Erik.

Max H Furu