Gräsbeck, Gottfrid

f. 15.4.1927

d. 19.7.2010

Samtalet kunde ta avstamp i ett körstycke, någon av hans egna kompositioner eller en musikhistorisk klassiker. I sällskap av en god flaska rödvin hade man innan man visste ordet av hamnat i en periferi som sträckte sig från musikestetik till teologiska spörsmål, från moralfilosofi till lantbrukspolitik, och när man var övertygad om att samtalspartnern definitivt trasslat in sig in bisatsernas snårskog manövrerade han lika förbluffande som elegant tillbaks till utgångspunkten.

Nu har den borne debattören, alltid lika inspirerad, entusiastisk och genuint intresserad av sina medmänniskor, fört sin sista diskussion. Tonsättaren, dirigenten och pedagogen Gottfrid Gräsbeck avled den 19 juli i hemstaden Åbo, 83 år gammal. En ålder, som med tanke på hans starkt nedsatta lungkapacitet vida överträffade det som de flesta, han själv inberäknad, någonsin kunnat drömma om.

Och rika år var det sannerligen. Med hustrun La Vonne och de fem musikaliskt begåvade barnen som ovärderligt stöd vid sin sida, med teorieleverna vid Åbo Akademis musikvetenskapliga institution samt ett oändligt antal studentsångare som idémässigt bollplank. Gotti levde och andades musik, men upphörde aldrig att låta sig fascineras av samtliga det mänskliga livets aspekter.

Gotti kommer i första hand att ihågkommas sina insatser den finlandssvenska körkulturen till fromma. Som långvarig dirigent för Florakören, Brahe Djäknar och Akademiska orkestern satte han en outplånlig prägel på den aboensiska studentkörssången och hans talrika körkompositioner och –arrangemang hör till de bästa inom vår kulturkrets.

Ändå skall vi inte glömma hans pionjärinsatser inom den moderna konstmusiken. Gotti var tidigt ute när det gällde nya landvinningar och en av de första i vårt land som intresserade sig för de möjligheter de elektroniska hjälpmedlen erbjöd. Med åren lugnade rabulisten dock ner sig och stod fast i sin övertygelse om tonalitetens och treklangens uttrycksmässiga suveränitet. Min första kontakt med Gotti och hans inte alltid helt konventionella arbetsmetoder var när han i synnerligen mustiga ordalag konkretiserade den emotionella substans han äskade i en viss musikalisk passage. Vi skriver 1983, det drog ihop sig till nordisk studentsångarstämma i Åbo, stycket vi repeterade var hans nyskrivna Magnificat och uruppförandet i domkyrkan några månader senare blev en klangfest utan like.

Sådan var han. Hundraprocentigt ärlig i sitt känslomässiga utspel. Frifräsare, gentleman, hedonist och humanist ut i fingerspetsarna. Ingen som kom i närmare kontakt med Gotti kunde undgå att fångas i hans personlighets trollkrets. Ingen kunde förhålla sig likgiltig till honom.

Mats Liljeroos


Foto: KSF-Media