Walton Grönroos var född den 29.8.1939 och dog den 19.3.1999.
- Så länge jag orkar ska jag kämpa för att musiken ska ha sin rättmätiga roll. I tempel som tempel.
Så sammanfattade Walton Grönroos sin syn på det uppdrag han såg sig ha fått, när jag för ett par år sedan intervjuade honom för boken Min musik.
Den gången diskuterade vi balansen mellan det visuella och det akustiska på operascenen. Walton var mitt i sitt mandat msom operachef vid Kungliga teatern I Stockholm. Det skulle löpa till den 1 juli 1999.
Men på kvällen den 19 mars 1999 avled han på Karolinska sjukhuset i Stockholm, efter en kort akut sjukdomstid.
Walton Grönroos, som skulle ha fyllt sextio den kommande sommaren, kom in på musikerbanan genom sin morbror, som var kantor i Finström på Åland. Finströms kyrka var Grönroos första "tempel". Där tog han också intryck av kyrkoherden, ingen mindre än Valdemar Nyman, som med Waltons ord "kunde konsten att göra gudstjänsterna till fantastiska händelser".
Naturligt nog sökte sig Walton Grönroos i morbroderns fotspår till kyrkomusikerlinj en vid Sibelius-Akademin. Och 1964 fick han sin första tjänst, som kantor-organist i Lappträsk, dit han flyttade med hustru Ulla. För dem båda kom Östnyland därefter att bli deras verkliga hemort. Trots att Waltons yrkesbana förde dem, och barnen Catharina och Niklas, för långa tider utomlands.
Nu engagerade Walton sig också i amatörkörlivet - ett intresse som bidrog till att han accepterade det konstnärliga ledarskapet för Esbo sångfest år 2001. I östra Nyland ledde han Borgå Sångarbröder, Sångargillet i Lappträsk, Vallmokören. Han var också en tid förbundsdirigent för Nylands Sång- och Musikförbund.
Småningom tog ändå solosångintresset över. Diplomexamen avlade Walton Grönroos 1970. Debutkonserten 1971 gav ampla lovord av en enig kritikerkår. Hans träffsäkra karaktäriseringar och poetiska medvetenhet uppmärksammades och man förutspådde honom en lysande insats som särskilt liedsångare.
Walton beslöt att satsa på sång på allvar. Han studerade utomlands, först i Wien, en tid också i Rom. han bytte ut kantor-organistsysslan i Lappträsk mot ett sånglektorat vid konservatoriet i Jyväskylä och kände sig snart mogen också för opera.
1975 deltog han i Timo Mustakalliotävlingen i Nyslott och vann. I samma veva fick en tysk agent syn på honom och han plockades till Deutsche Oper Berlin, där han gjorde sin första föreställning som trädgårdsmästaren Antonio i Figaros bröllop i september 1975.
Deutsche Oper Berlin skulle bli hans hemscen som sångare för gott. Till favoritrollerna har hört Wolfram i Wagners Tannhäuser, hans första stora framgång. Och greve Almaviva i Figaros bröllop, som han hoppade in i för Dietrich FischerDieskau. Den rollen förde honom ut I världen. Till samarbete med dirigenter som Daniel Barenboim, Herbert von Karajan, Leonard Bernstein, Lorin Maazel, Giuseppe Sinopoli, Mstislav Rostropovitj. Gärna sjöng Walton också Rodrigo I Verdis Don Carlos. Och alltid betonade han vikten av att gå in i rollens karaktär, att gestalta personligheter.
Det var Walton Grönroos fenomenala psykologiska analyser, hans nyansrikakänsloskala som också gjorde honom till en särdeles lysande liedsångare. Hans tolkning av Rangströms Kung Eriks visor har betecknats som banbrytande. "Mät mig ej med mått, men mät mig med tårar" sjöng han så tragiken i livsuppgörelsen kändes i märg och ben.
Den tyska liedkonsten, Schubert framför allt, framförde han på den repertoarens hemmaplan så att kritkerna talade om "strålande liedsång", "mångnyanseradoch lyriskt känslig" med "högdramatiska dimensioner". Hans tyska prisades som utomordentligt tydlig och totalt utan accent.
Hans sista stora framträdande i Helsingfors blev Schubertårets jubileumssatsning i Sibelius-Akademin hösten 1997, då han sjöng Schwanengesang, så övertygande att man fortfarande talar om den tolkningen bland sångare och sångpedagoger.
Annars var det inte Walton Grönroos förunnat att bli en riktigt stor profet i sitt eget land. Hans debut på Nationaloperaningen som Luna i Verdis Trubaduren 1975 gav ingen fortsättning. När han efter nära två decennier vid Deutsche Oper Berlin ville söka sig till Finland igen, tänkte han sig en bana som sångprofessor vid Sibelius- Akademin, men drog tillbaka sina papper efter en trist debatt. Till professor utsågs Waltons egen lärare Matti Tuloisela.
Detta var 1988. Då hade Walton Grönroos redan verkat som konstnärlig ledare för operafestivalen i Nyslott ett år. Från den posten skulle han senare plockas till chef för Finlands Nationalopera, ett jobb som varit vikt för Martti Talvela, som dock avled plötsligt och oväntat.
Inför operachefskapet, som han tillträdde den 1 augusti 1992, uttalade han en viss fasa "för den byråkrati som alltid följer med ett stort etablissemang. Maktfrågor kommer så lätt in i bilden, den konstnärliga helheten glöms bort".
Tyvärr blev han sannspådd och avgick bitter den 31 juli 1996 och flyttade till Operan i Stockholm.
Med facit i hand har man ändå kunnat konstatera att Walton Grönroos insats för vår Nationalopera var gedigen. Flyttningen till det nya huset vid Tölöviken löpte väl. Publiktillströmningen blev över förväntan. Repertoarpolitiken, som mötte kritik, har lämnat spår som fortfarande gläder operabesökarna. Inte minst storprojektet Götz Friedrichs uppsättning av Wagners Nibelungen Ring. Den produktionen har konstnärligt sett varit på toppnivå mätt med vilka mått som helst.
Det var den sortens resultat Walton Grönroos mest av allt eftersträvade. En riktig rollbesättning, en ärlig karaktärisering kunde locka fram det för honom så typiska pojkaktiga leendet, glimten i ögat, ivern. Ett grunddrag hos honom var enstor kärlek till naturen. Fåglar, katter, barn, medmänniskor. Respekten för allt liv.
LENA VON BONSDORFF