Gundersen, Paul

Affärsmannen och krigsveteranen Paul Ragnar Emil Gundersen avled 29.8.2016 i en ålder av 95 år på Åggelby rehabiliteringssjukhus i Helsingfors.

Paul föddes 7.6.1921 i Helsingfors. Hans far var en norsk affärsman, uppvuxen i Holland och inflyttad till Helsingfors. Modern Elina var född af Hällström, dotter till en finländsk godsägare och uppvuxen på Olkkala herrgård i Vichtis. Han var parets äldsta son och växte upp i hemmet i Helsingfors tillsammans med sin jämnt två år yngre bror Leif. Paul blev student våren 1939 och hade just hunnit inleda sina studier vid Tekniska högskolan i Helsingfors då vinterkriget bröt ut den 30 november.

Han fick som18-åring frivillig kommendering till den reguljära armen. Sedan blev det sammanlagt fem år av oavbruten militärtjänstgöring. Paul placerades i sjätte divisionen och sändes först till Salla, därefter via Uhtua, Rukajärvi, Stalins kanal och Poventsa slutligen till Karelska näset. I slaget vid Ihantala blev han allvarligt sårad och vårdades sedan en längre tid på militärsjukhus i Björneborg.

Efter fem och ett halvt år kunde Paul återvända till det civila och återuppta sina studier i kemi. Krigsskadorna krävde visserligen ytterligare operationer och sjukhusvistelser, men ivern att äntligen komma framåt i studierna var stor. Att koncentrera sig på det akademiska var knappast helt lätt med alla krigsminnen i det mentala bagaget, men med målmedveten satsning gick det. Också på nöjeslivet satsades det hårt fast det var ransonering och svår brist på allt i efterkrigstidens Finland. En och annan gammal frack lyckades man dock få fram. Att passformen inte var den bästa och naftalindoften bedövande kunde inte hjälpas.

Svårare att ordna var det då Paul ville ta sig till England för att där göra den obligatoriska teknikpraktik som ingick i studierna. Formellt rådde det fortfarande krigstillstånd mellan Finland och England, men det avskräckte inte den målmedvetna teknologen. Han skrev ett förfrågningsbrev i 41 exemplar och sände till lika många kemiska industrier, som han ur olika tekniska tidningar hade lyckats få fram adresserna till. Förutom alla svar som beklagade att det i rådande situation inte var möjligt fick han också ett (enda) svar som lovade att man skulle försöka ordna ett undantagstillstånd åt honom, förutsatt att han kunde bevisa att han inte var kommunist. Den som med ett vältaligt rekommendationsbrev gick i god för det var ingen mindre än Finlands år 1945 nytillträdda ärkebiskop, Aleksi Lehtonen. Han var gift med Pauls moster Margareta och familjernas kontakter var täta. Paul och hans bror Leif hade ända sedan barnsben stått i en nära och förtrolig växelverkan med sina kusiner, paret Lehtonens söner, Samuel, Risto och Mikael.

Pauls praktiktid i England lade troligtvis grunden för Pauls senare livliga internationella verksamhet. På hemväg från England fick han också chansen att besöka Holland, där hans farmor och hans farbröder med sina familjer var bosatta.

Tillbaka i Helsingfors rullade kemistudierna på, men olika framtidsfrågor hopade sig och tyngd av oro, självmedlidande och vilsenhet hade Paul en tung tid. Gradvis började han genom bön och bibelläsning söka en ny riktning i sitt liv. Det här blev, för att använda Pauls egna ord ”en upptäcktsresa i en fascinerande värld.”

Redan tidigare hade en av Pauls teknologvänner, Pentti Tamminen, tagit initiativ till att få med Paul för att starta en kristen förening vid Tekniska Högskolan. Försöket blev framgångsrikt och föreningen blev efter några år en av de största i högskolan. Denna kristna teknologförening arbetade snart upp ett livligt samarbete med motsvarande kretsar i Sverige och Norge.

Som färdig diplomingenjör kom Paul först att arbeta som försäljningschef på ett kemiskt-tekniskt bolag, som representerade en engelsk firma, ICI. Anställningen kom dock på Pauls initiativ att upphöra 1952. Han hade gripits av en ny vision som han beslutat att satsa helhjärtat på.

Redan som praktikant i England hade Paul ytligt kommit i kontakt med den rörelse som först gick under namnet Oxfordgrupprörelsen och sedan kom att kallas Moral Re-Armament, MRA-rörelsen. Den hade börjat som en internationell kristen väckelserörelse, grundad av den amerikanska evangelisten och teologen Frank Buchman (1878 -1961) som ansåg att västerlandets kris på djupet var en moralisk kris. Behovet av individens fulla överlåtelse till Gud betonades. Det var genom en inbjudan till en världskonferens i rörelsens centrum i Schweiz som Paul på allvar involverades i MRA. Dit inbjöds han av två ledande finska industrimän, nämligen Kones Heikki Herlin och Oscar Sumelius, ordförande för Kyro-pappersindustri. Båda hade personligen gripits av visionen och visat sig villiga att satsa på sin nya övertygelse.

Caux var ett rivningshotat hotell vid Genevesjön, som hade köpts upp av ett hundratal schweiziska familjer och drevs av frivilliga krafter. Under sitt första besök på världskonferensen placerades Paul i disk- och serveringslaget, vilket innebar långa arbetsdagar och sena kvällar, men också rika möjligheter att lära känna deltagare från andra länder och lyssna på vad som drev dem. Här lärde han sig uppskatta MRA-rörelsens fyra absoluta normer, dvs. absolut ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. En av de mänskor han kom speciellt nära var landsmannen Pauli Snellman, som gav hela sin tid åt MRA. Något senare mognade också hos Paul övertygelsen att lämna sin tjänst inom industrin för att ställa sig till rörelsens förfogande som frivillig.

Under åren 1952–1971 kom Paul sedan att resa och frivilligt arbeta på resor världen runt inom ramen för MRA:s arbete i kristen, försonande och helande anda folk och individer emellan. Många hållbara internationella vänskapsband knöts under dessa resor i en efterkrigstida värld i kraftig förändring. Pauls verksamhet sträckte sig dessa år över Västeuropa, Afrika, Asien, Nordamerika och givetvis Norden. Överallt försökte man att överbrygga motsättningar. Han deltog i en resa runtom Europa för att föra ut det budskap som en ung svensk, Björn Ryman, skrivit i form av ett skådespel, Vinden vänder, som i dramatisk form kraftigt tog ställning för kristna värderingar. Äldst i gruppen, som främst bestod av ungdomar, var den svenska biskopen och finlandsvännen Bengt Jonzon. För Pauls måste dock resan avbrytas på grund av en gammal krigsskada som måste opereras.

MRA:s grundare Frank Buchman avled sommaren 1961 och hans efterträdare, författaren Peter Howard oväntat följande år. Rörelsen blev utan internationellt erkänt ledarskap och det stormiga1960-talet drabbade svårt MRA-rörelsen, där tidigare samförstånd slogs sönder. Den finländska gruppen fortsatte dock sina strävanden att i hemlandet bevara och vidareutveckla kontakterna mellan industri, kyrka och riksdag.

År 1962 ingick Paul Gundersen äktenskap med Aino Poussa. Hon kom från en tavastländsk jordbrukarbakgrund och var också hon frivilligarbetare inom MRA. Tillsammans fortsatte paret att tjäna som frivilliga inom rörelsen. De fick småningom en dotter Elina, och deras kringresande frivilligarbete blev allt mer opraktiskt. Pauls gamla far behövde också gradvis mera hjälp. I början av 1970-talet var det efter 19 år i MRA:s tjänst dags att söka sig tillbaka till industrin i hemlandet.

Under åren med MRA hade han arbetat intensivt med frågor om hur man bygger förtroende och samspelta arbetslag. Paul fick i Finland tjänst som inköpschef på ett stort bolag inom Nokiagruppen. Arbetsuppgifterna med licensavtal, leveranser och olika samarbetsprojekt förde honom ständigt ut i världen: till Arabien, Asien, Amerika, Afrika. Det blev också otaliga besök i det s.k. kommunistblocket, sammanlagt ungefär hundra resdagar per år. I sitt nya arbete förvånade han sig över den sprängkraft som fanns i de enkla sanningar han hade lärt sig i arbetet med MRA: Det viktiga är inte vem som har rätt, utan vad som är rätt. Och Människor är viktigare än ting.

Även dessa år var paret Gundersen aktivt med i arbetet för fred och samförstånd hemma i Helsingfors. År 1983 drabbades emellertid hustrun Aino av en aggressiv cancer och dog 1985. Tillsammans med dottern Elina företog Paul efter detta en längre resa till bland annat Australien, Nya Zeeland och Afrika. Under den resan fyllde han 70 år.

Före sin död hade hustrun Aino fått Paul att motvilligt lova att inte stänga sitt hjärta för ett nytt äktenskap. Fyra år senare var det dags och från 1989 delade han livet med den norskfödda hustrun Eva Riise. Tillsammans med henne fick Paul som pensionerad gå in i nya uppgifter som öppnade sig i Östeuropa, St. Petersburg, Tallinn och Warszawa. Det kalla kriget var slut, men rädsla, hat och misstro förgiftade mänskors och nationers inbördes relationer. Mer än någonsin behövdes arbete för fred och försoning mellan öst och väst. Mycket av detta har han redogjort för i sin självbiografiska bok Tusen vingar. Upptäckter i krig och fred (1995).

Under krigsåren hade Paul haft sin kamera med sig och utgav många år senare boken Sallasta Ihantalaan 1939-44. Muistoja kuvin ja sanoin, (2007) med minnen från krigsåren. Genom dessa och sina andra böcker blev han också medlem i Finlands svenska författareförening.

Redan tidigt i livet hade Gundersen fått impulser från den märkliga finsk-ryska kristna adelsmannen Paul Nicolay och hans andliga verksamhet under det tidiga 1900-talets kriser. Efter att senare grundligt ha satt sig in dennes livshistoria och visioner skrev Gundersen en liten skrift: Paul Nicolay of Monrepos – A European with a difference (2004). Den gavs ut också på svenska och ryska och blev mycket uppskattad. Skriften blev något av en startmotor för en serie konferenser och föreläsningar i ett nytt internationellt samarbete mellan akademiker, främst från Ryssland och Finland. Det var också i detta sammanhang som undertecknad fick möjlighet att närmare lära känna denna humoristiska och positiva, målmedvetna kristna lekman och världsmedborgare, som oförtrutet arbetade för att förmedla försoning, framtidstro och kristet hopp överallt där han rörde sig.

Paul Gundersen sörjs närmast av hustru och dotter, med andra släktingar. En stor krets både finländska och internationella vänner bevarar honom i kärt och tacksamt minne.

RUTH FRANZÉN