Skådespelaren och regissören Eric Gustafsson, under fyra decennier en mångsidig scenpersonlighet vid Svenska teatern, avled den 6 juni i Helsingfors 70 år gammal. När han gick i pension 1982 omspände hans karriär ett sextiotal roll- och regiarbeten inom teaterlitteraturens skiftande genrer. Hans utstrålning på scen, den märgfulla rösten och förmågan till förnyelse garanterade kvaliteten. Främst skar han sina lagrar som realist; vem minns inte hans frustande Puntilagestalt och hans gogolska Borgmästare i Revisorn. Men han skulle kreera och även regissera klassiker och absurdister med samma inlevelseförmåga. Utrustad med en god sångröst kom denne trädgårdsmästarson från Bromarv tidigt till Helsingfors med planer på att bli sångare. Han plockades in i Svenska teaterns kör och fick flera operettroller men kom på andra tankar; talrollerna lockade.
Efter elevskolan debuterade han 1945 i Vilhelm Mobergs Vår ofödde son mot May Pihlgren och den unga Kyllikki Forssell. Decennier senare skulle han emellertid överraska publiken med sin sjungande Vihtori Kosola i Lappooperan, ett vokalt undantag i hans senare karriär och en fullträff. Med sitt eminenta porträtt av luffaren i Harald Pinters Snyltgästen gjorde han en absurdistisk inmutning i sitt register som han samma år, 1964, breddade med sin Kungen i Hamlet.
På 40-talet spelade han bl.a. i Gorkijs Natthärbärget och i Chorells Fabian öppnar portarna för att sedan ge sig i kast med rollutmaningar hos Racine, Hagar Olsson, Stig Dagerman, Strindberg, Sartre osv. Som Churchill i Hochhuths Soldaterna (1968) hade han en mammutroll med monologer på upp till sex sidor. Bullrande karlar och uppkomlingar, komik och vånda blandades i hans repertoar med undanskymda existenser som gestaltades med psykologisk finess.
När han i 60-talets mitt etablerade sig som regissör parallellt med rolltolkningarna hade han fått ett dubbelperspektiv som gjorde många av hans uppsättningar minnesvärda. Till dem hör Albees Balansgång och Alla har en trädgård, ett par Nikolai Erdmannkomedier - främst kanske Leve självmördaren – en stilren nytolkning av Schillers Maria Stuart med hustrun Helene Hagelstam som Elisabeth, Ernst Bruun Olsens Postiljonen och van Gogh och slutligen regifinalen på Svenska teatern, D L Coburns Ginspelet med ett intensivt utspel. Eric Gustafsson gjorde också en mångårig insats vid Radioteatern och med olika TV-instuderingar, dessutom undervisade han i Svenska teaterskolan i Helsingfors fram till 1969. Som ordförande i Finlands svenska skådespelarförbund drev han energiskt fackets frågor åren 1961-66. För några år sedan återvände han för gott till sitt Bromarv där han bl.a. entusiastiskt bistod teateramatörerna och även odlade sitt särintresse, skärgårdslivet.
Elsa Boström