Gylling, Kristoffer

✻ 11.7.1943
† 22.5.2016

Jobba, jobba, det här är inget vilohem! Kristofer Gylling har beslutat sätta det unga journalistfröet på plats.
Det är mitten på 70-talet och jargongen på Finska notisbyrån är stundvis frän. Här ska det drillas i att skriva snabbt, kort och begripligt. Kristofer håller i taktpinnen och med sin burdusa ton ger han noterna för nybörjarens fortsatta arbetskarriär: ha fakta på hand, tänk på den vanliga människan i stället för dina kolleger och se till att svenskan blir rätt då du skriver.
Kristofer inledde sin journalistiska bana på FNB. Hans stora passion var historia och politik och han kände varmt för världsfreden. I två repriser tjänstgjorde han som FN-fredsbevarare på Cypern och under åren på notisbyrån var han med på ett hörn också i freds- och antikärnvapenrörelsen här hemma. Samtidigt hörde han till den generation journalister som kunde sin säkerhetspolitik.
I slutet av 70-talet flyttade Kristofer till Yle, där han jobbade framför allt som politisk journalist fram till sin pensionering 2003. För honom var integriteten a och o. Det gällde att hålla ett tillräckligt avstånd till politikerna. Intervjutekniken som han lärde ut till kollegerna hade ett klart budskap: fråga, fråga och fråga – men lyssna också på svaren. Hans formuleringar då han bedömde politiker och deras förehavanden var träffande.
Kristofer blev mentor för oss unga kvinnor som på 70- och 80-talet kom in i det då rätt slutna och manliga skrået av politiska journalister. En kollega minns hur han tog hand också om henne då hon som ung österbottnisk journalist skulle hävda sig i maktens korridorer i huvudstaden.
Kristofer hade en respektlöshet som kunde reta gallfeber på politikerna men bakom fasaden gömde sig ett stort hjärta och en övertygelse om att politik är viktigt. Ett särdrag var att han aldrig dömde ut någon på förhand utan alla skulle ges en chans att visa vad de går för.
Utanför jobbet hade Kristofer en något oväntad talang, Han var korsords- och sudokufantast men också en baddare på korsstygnsbroderier. Det blev många borddukar och löpare under åren, sydda med oerhört skicklig hand. Kanske det var något i det exakta och logiska som fascinerade.
Kristofers och hustrun Kristinas hem i Jorvas stod alltid öppet för släkt och ett otal vänner. Den stora gästfriheten inkluderade allt från den avlägsna släktingen Edvard Gyllings ukrainska efterlevande till arbetskamrater. De fick vädra journalistiska val och politik vid det långa matsalsbordet också efter att Kristofer gick i pension.
Kristofers respektlöshet och bitska humor skulle göra gott också i dagens journalistik. Vi som fick ha honom som mentor, kollega och vän under vägen känner stor tacksamhet och saknad.

Anne Suominen



Foto: YLE/Touko Yrttimaa