Hallberg, Alma

Den 6 januari 1930 avled i Helsingfors fröken Alma Hallberg. Fröken Hallberg var helsingforsbarn, född den 22 april 1855, och förblev, icke blott genom släkt och förbindelser, utan även genom sin verksamhet och sina intressen, för hela sitt liv knuten vid huvudstaden. Hon var en fullödig representant för den kulturintresserade svenska bourgeoisie, sam frambragt så många märkliga personligheter, och speciellt för de ideal och traditioner, som uppburos av vår svenska bildade klass under den senare hälften av det förra århundradet. 

Helt ung, vid 17 år, kom hon som hemlärarinna till Rantasalmi prostgård och skötte vid samma tid ett kortare vikariat i franska och historia vid fruntimmersskolan i Heinola. Det var sannolikt här hon blev medveten om sin kallelse och beslöt att välja lärarinnans levnadsbana, för vilken hon ägde en alldeles särskild begåvning. Bestämmande för hennes val var även den entusiasm för folkbildningsarbete, som då, under folkskolans första tider, besjälade den fosterländskt sinnade och socialt intresserade ungdomen ur de bildade kretsarna, icke minst i Helsingfors. 

Här förelåg en kulturuppgift, som måste ha tett sig särskilt lockande för en person med Alma Hallbergs kynne. År 1874 blev hon lärarinna vid Helsingfors svenska folkskolor, inom vilka hon snart intog en mycket bemärkt plats. Sedan 1899 var hon föreståndarinna för denna, en av huvudstadens största folkskolor, och flera år var hon som lärarkårens representant ledamot i folkskoldirektionen, och dessutom deltog hon som medlem i flera, tid efter annan tillsatta utskott i utarbetandet av skolornas läroprogram samt i behandlingen av viktigare organisationsfrågor.

Under den långa tiden av 54 år ägnade hon sina krafter och sitt intresse helt åt den skola, i vars tjänst hon trätt. Hon var en handlingens människa, icke ordets. Hon uppträdde icke på allmänna möten och deltog ej i den offentliga diskussionen. Hennes namn var för den skull mindre känt utom huvudstadens folkskolevärld, men inom denna hörde hon till de mest kända, tongivande personligheterna, och hon gav genom liv och gärning ett vackert exempel på, huru rikt och välsignelsebringande en människas liv kan gestalta sig, när det medvetet och hängivet koncentreras på de konkreta uppgifterna inom den lilla krets, där man har sitt arbete sig förelagt. 

Hon var i så måtto en typ, som man inte så ofta påträffar i våra dagar och vars försvinnande vi allvarligt få beklaga. Hon var därjämte en personlighet av en sällsynt stark och hel inre resning, ägde en överlägsen, klar intelligens av utpräglat praktisk läggning, en fast, auktoritativ vilja, som inte väjde för motstånd och svårigheter, och slutligen ett urbant väsen, präglat av den kultur med sinne för de yttre formerna men tillika med ideell syn på livet, som hörde det förra århundradet till. 

Hon var sålunda av naturen danad till ledarställning. I sin klass, som lärarinna och fostrarinna, hade hon en absolut makt över de unga och lade lika mycket vikt på klar och vårdad tanke som på korrekt och vårdat uppträdande. Sällan får man i en skolsal ett sådant intryck av kultiverande fostrargärning, som man fick i hennes. Med den lärargeneration hon tillhörde delade hon ett varmt och levande intresse för skolan och eleverna.

Under folkskolans första tider gingo nästan alla initiativ till förbättringar ut ifrån lärarpersonalen, och fröken Hallberg kom sålunda att ha sin hand med i så gott som allt, som på den tiden gjordes för huvudstadens folkskolor. Så var hon bland de lärarinnor, vilka i början av 80-talet inrättade fortsättningsklasser för flickor och en tid framåt upprätthöllo dem genom egna ansträngningar, tills de slutligen övertogos av staden.

Som medlem i styrelsen, sedan som ordförande för lärarföreningen kom fröken Hallberg att från början delta i anordnandet av sommarkolonier för svaga och fattiga folkskolbarn. Denna verksamhet fick med tiden en allt större omfattning och tog allt mera hennes intresse och krafter i anspråk. Hon sörjde med lika stor energi och framsynthet för koloniernas ekonomiska betryggande som för deras ändamålsenliga utgestaltning. Aurorasommarhemmet i Esbo och sommarhemmet Hermans i Tusby med deras präktiga lokaliteter, förstklassiga utrustning och mönstergilla ordning få i huvudsak betraktas som hennes skapelser. 

Utgången ur ett svenskt hem var Alma Hallberg varmt intresserad av allt svenskt kulturarbete, i synnerhet det, som låg skolan och uppfostran nära. Som pedagog verkade hon i flera läroverk. Så var hon inte mindre än 23 år lärarinna i religion och matematik i Läroverket för gossar och flickor i Helsingfors. Hon tillhörde även flera svenska kultursammanslutningar, var medlem i styrelsen för stiftelsen Brita Maria Renlunds minne och hörde till stiftarna av kvinnoföreningen Tolvan, vars uppgift är att verka för svenska intressen bland huvudstadens kvinnor.

De yttre konturerna av Alma Hallbergs liv och verksamhet kunna emellertid icke ge en verklig bild av vad hon varit och vad hon uträttat. Hos henne var nämligen allt så intimt förbundet med hennes personliga läggning, hon tryckte så sitt eget väsens stämpel på allt, som hon hade om hand, att det bästa och mesta i hennes verk och gärning helt enkelt icke kan tecknas i ord. Det härflöt nämligen ur det svårdefinierbara, som är en stark och egenartad personlighets makt över den omgivning, i vilken den verkar och rör sig. Det är även som sådan Alma Hallberg främst skall bevaras i ljust och tacksamt minne - som en personlighet, i vilken flera av vår svenska stams bästa egenskaper uch mycket av det ädlaste i vårt svenska kulturideal tagit levande form och gestalt. 

R. M.