Hammarström, Nanny
»För framtiden kommer barnen att se på naturen med helt nya ögon», skrev prof. Reuter entusiastiskt i sitt förord till Nanny Hammarströms debutbok »Två myrors äventyr». »Med ingående kunskap om livet i naturens dolda verkstäder har hon skildrat detta på ett sätt som måste fängsla barnens hela själ, då hon samtidigt talar till deras fantasi och deras vetgirighet. Det har varit ett särdeles lyckligt grepp att härvid använda det språk de små bäst förstår, sagans. Just så skulle en bok om naturen skrivas. - Rekommendation är egentligen överflödig.»
Så säker och färdig var Nanny Hammarström redan vid sin debut, att denna första kritik i det väsentliga karakteriserar hela hennes författarskap. Nanny Hammarström hade haft god övning innan hon debuterade. Hon började med att skriva sagor för sina små systerdöttrar, deras spontana reaktion var hennes bästa vägledare.
Nanny Hammarström hade studerat matematik, fysik och kemi vid universitetet, men hennes älsklingsfack var naturkunnighet, hon studerade på egen hand växt- och djurlivet, i böckerna och ute i naturen, hon var en mycket skarp iakttagare. Då vårvindarna blåste bort vinterisarna från Lovisa-fjärden, vandrade Nanny Hammarström ut i skog och mark eller till sitt kära Stranda, sommarvillan och sommarträdgården. Där satte hon sig stilla ner och tog emot vad naturen ville visa henne: myrornas slit och släp på sandgångarna, grodfamiljernas vardagsliv, svalornas flykt kring hustaken och kråkornas färd över stadsviken. Allt fångade sagoförtäljerskan in och sände ut igen på långfärd till sagohungriga barn.
På debutboken från år 1907 följde en hel rad böcker, bland dem främst Fru Rana, 1908; Tibu-Tipp 1913; Svalparet Hirundo, 1915; Kurre, 1916; Kråkliv, 1934. De sagorna har tänt glansen i många hundratals barnaögon, och liksom prof. Reuter förespått om »myrorna Fredrika Formica och Rufa» blev de alla bestsellers i barnavärlden, utan någon stor och braskande reklam. Men Nanny Hammarström har också skrivit för de vuxna, ibland vände hon sig mera till dem än till barnen. En sådan »vuxen» bok är »Vårvindarnas färd». Den satte hon själv mest värde på bland alla sina böcker.
Nanny Hammarström skrev enkelt och rättframt. Hennes djur och människor lever i en sund värld och är själva för sunda för att fastna i problem och komplex och missanpassning. Deras rötter är fast rotade i allivet. Nanny Hammarströms böcker är hälsosamt friska. Där är deras betagande charm. Nanny Hammarström har inte bara skrivit sagor, hon har också berättat sagor, sannsagor om växter, blommor och djur. Hon var inte enbart författarinna, hon var också pedagog. Även som pedagog har hon öppnat otaliga barnaögon för livet och naturen. Var man än träffar på Nanny Hammarströms forna elever, talar de alla om hur andlöst de lyssnat under hennes timmar, vilken glädje och spänning de känt inför naturens under, som hon förklarade. Och med stor tacksamhet minns de en mycket varmhjärtad och förståelsefull lärarinna; få lärare har blivit så avhållna som hon.
I över ett halvt sekel verkade hon som pedagog. Hon begynte sin lärarbana åren 1890-91 i Gamlakarleby, där hon undervisade i matematik och naturalhistoria, 5 år tjänstgjorde hon i Mariehamn, 1900 överflyttade hon till Lovisa. Här blev hennes huvudämnen naturalhistoria och geografi.Från Mellanskolan avgick hon 1933, från Gymnasiet 1943.
Nanny Hammarström älskade livet, men hon har också stått på krigsfot med livet, »knorrat och bannat», som hon själv en gång uttryckte sig. »Vi måste kämpa, kämpa», är några av de ord, som hon de sista veckorna ofta upprepade.
Nanny Hammarström var rak, inte emedan livet var lätt för henne. Livet behandlade henne inte varsamt. Hon var rak, emedan hon lärt sig bära tunga bördor. Stora syster Nanny i Vasa fick tidigt vara mor i en föräldralös syskonskara. Den unga lärarinnan Nanny Hammarström sparade varje slant till sin brors studier och unnade sig själv så litet, att en av hennes elever en dag frågade henne, varför hon gick i en så sliten kappa. Och då Nanny Hammarström stod mitt uppe i sitt arbete och sin författarverksamhet drabbades hon av ett oerhört tungt slag; en allt större dövhet utestängde henne småningom från de människor, från det kall, från den natur, som hon älskade så högt.
Sjukdom och död och svårigheter har kanske oftare varit gäst i hennes hem än i andras. Hon har varit med om ofärdsår och krig och aldrig dragit sig undan. Dock, den kanske bittraste börda som någonsin lagts på henne, var den sista svåra sjukdomstiden. Då syntes henne vägen ofta för brant och Vår Herre för sträng. Epilogen till sitt liv har Nanny Hammarström själv siat om, i ”Stormen”, slutkapitlet i en av hennes böcker. De två dödsdömda fåglarna kämpar som gamla mot en storm som är dem övermäktig. Inte ge tappt! Inte ge sig! Så sjunger den gamla sången inom dem, tills de förmår uppfatta livet endast som ett svagt sus. Då vaknar en ny ton inom dem, hoppfull och förtröstansfull: Nästa dag, nästa dag!
Den 3 december 1953 avled Nanny Hammarström, 83 år gammal. Nu då hon gått bort är det många som känner stor saknad efter en mycket god och mycket stark och levande människa. En säregen, sällsynt rik personlighet finns ej längre.
Margit Åström