Hannus, Vidar
✻ 11.11.1929
† 26.1.2016
Vidar Hannus, en uppburen skolman och humanist, finns inte mera i vår krets.
Född 1929 avtecknar sig följande kontur i hans tidiga studie- och yrkeskarriär. Student 1949 från Vasa svenska lyceum, fil.lic. från Åbo Akademi 1956 med finska och latin som centrala ämnen, äldre lektor i finska vid sitt gamla läroverk 1959-1974, de fyra sista åren därtill som rektor. Som rektor var Vidar Hannus värd vid Vasa svenska lyceums ståtliga 100-årsjubileumsfest i maj 1974, med professor Olav Ahlbäck, Wasalyceist även han, som uppskattad festtalare. År 2003 skrev han lyceets historik för åren 1949-1974, en välkommen fortsättning på Ragnar Krooks grundläggande arbete. Han var långvarig ordförande för Forna Wasalyceister. Följaktligen satt lyceet djupt i skolmannen Vidar Hannus hjärta och med saknad, det var mitt intryck, blickade han tillbaka på sitt traditionsrika läroverk.
Sin historik gav han underrubriken ”En gammal pojkskolas sista kvartssekel”. Från hösten 1974 skulle den nystartade Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi, bli hans nya arbetsplats som lektor i finska språkets didaktik. Det andra skedet i hans yrkeskarriär tog vid och vi blev kolleger. Jag mötte en gedigen och lärd arbetskamrat, en mångsidigt bildad humanist. Vi hade mötts en gång tidigare vid 1960-talets början i Vasa sommaruniversitet, då Vidar såg till att jag klarade pro exen i latin. Redan från hösten 1975 skulle han, sedan en biträdande professur i finska språkets didaktik inrättats, bli förordnad till tjänsten, som han skötte under en lång följd av år. Vid Pedagogiska fakulteten var han en pålitlig och energisk kraft, inte bara inom det egna ämnet och vetenskapsområdet utan även i ledande administrativa uppdrag. Han var dekanus för fakulteten 1978-81 och 1982-83. Han åtnjöt stort förtroende inom Åbo Akademis ledning med kansler, Wasalyceisten Lars Erik Taxell i spetsen och verkade aktivt för att centrala tjänster kunde utan onödigt dröjsmål besättas. I fakultetens 10-årshistorik medverkade Vidar med en utförlig artikel om fakultetens lärare och studerande. Då fakulteten hade valt latinet som promotionsspråk föll ett stort ansvar på latinisten Vidar.
Bemärkta hedersdoktorer som Gösta Cavonius och Patrick Bruun fick sina förtjänster och insatser elegant utformade av Vidar, under prof. Rolf Westman övergripande ÅA-ansvar. Då Carl-Olaf Homén kreerades till hedersdoktor vid fakulteten 1999, bl.a. för sina idrottsfostrande insatser, fick man erfara hur Stafettkarnevalen tog sig ut i latiniserad form. Vid min doktorsmiddag 1979 harangerade han mig uteslutande på latin, en överraskning, vill jag tro, för den samlade akademiska eliten. I sin pedagogiska framtoning betraktades Vidar både i skolan och i högskolan som kunskapsmässigt krävande. ”Tantum scimus, qvantum memoria tenemus” är väl ett sätt att beskriva hans hållning. Han betonade att de elevgrupper som kommer från mer ogynnsamma förhållanden, speciellt borde ges kunskapen och kunnandet som verktyg för framtiden, i stället för att ytterligare marginaliseras genom kravlös flummighet i skolan. En hållning som kanske inte alla insåg det radikala allvaret i.
Förutom hans direkta insatser inom skola och högskola finner vi Vidar Hannus träget och långvarigt verkande inom kyrkan, försvaret, Lions Clubs International, den lokala skolförvaltningen, den Österbottniska högskoleföreningen och inom Svensk-Österbottniska samfundet. En imponerande insats i kulturens och samhällets tjänst.
Till sin person var Vidar, såsom jag lärde känna honom, en gedigen legering av de egenskaper som Ivar A. Heikel i sitt latinlexikon samlat under ordet virtus: manlighet, duglighet, redlighet. Men därtill bar han humorn och de goda historierna ständigt med sig i sin minnesränsel. För en ung och utvecklingsinriktad arbetare på det österbottniska högskolebygget var det nyttigt att få höra att bakom varje framgångsrik man, finns två förvånade kvinnor, hustrun och svärmodern. En mer burlesk syn på livet avslöjades hos Laihelabon, som tillfrågad om inte den i magen inhuggna kniven gjorde ont, svarade, bara då jag skrattar. Lika mångsidigt kunnig som humoristiskt utrustad, var Vidar och till sin läggning, i mina ögon rättfram och anspråkslös. Ute på familjens sommarställe, Öjskatan i Oravais, kompletteras bilden av Vidar. Han var naturvännen, odlaren, fiskaren, bärplockaren. Kanske något av ett Tusculum i Ciceros efterföljd hade här vuxit fram.
Vid Vidars sida stod ständigt och nära, livskamraten Ingeborg, omtänksam och klok samt döttrarna Lena och Karin. Jag hade vid flere tillfällen glädjen att stå i Vidars närhet då Vårt Land och Modersmålets sång skulle avsjungas. Det var starka stunder av sporrande allvar och unison sångarglädje. Fosterlandet och det svenska språket vilade djupt och fruktbart i denna kämpande skolman och humanist. Tisdagen den 26 januari hade Vidars timglas runnit ut.
Håkan Andersson, mångårig kollega